Det finns ett skimmer kring flickkråkorna
Sami Said skriver skickligt fram ett suggestivt tillstånd
Publicerad 2023-08-31
”Kom här, säger skuggan och flyttar sig sedan. De reser sig och följer den runt trädet och genom dagarna. Och snart har den första flickan uttömt sina historier och har inget mer att lära ut om tillvaron på skolan.”
Sami Saids nya roman ”Satansviskningar” är ett litet smyckeskrin av berättartekniska mikrolösningar. Willy Kyrklund hade nog kunnat sno det där med trädet och skuggan till sin roman om det vilsna flickebarnet Solange, och förmodligen hade han också nickat gillande åt Saids befryndade upptagenhet vid jagets gåta.
Varför gör man som man gör? Varför gömmer sig Nadine i föräldrarnas garderob? Varför klipper hon sönder, välter överända? Är det Satan som viskar i hennes öra?
Nadine är kanske femton år och bor på gräddhyllan utanför en storstad i en fiktiv diktatur. Geografiskt erinrar landet om Kazakstan i Centralasien, för här finns en motsvarighet till den uttorkade Aralsjön, med rostiga båtskelett stickande upp ur sanden.
Långt ut i öknen ligger i alla fall den internatskola för flickor dit Nadine skickas för att få fason på sig. En verksamhet driven av en enda person, den gåtfulla Föreståndaren med sina 100 regler och sin apokalyptiska lära om att giftet i flickorna kommer från staden, och att det måste sugas ut.
”Hon har en käpp för promenader, en annan för tillrättavisningar. Det är en och samma käpp förstås, skillnaden består i hur hon håller den. Just nu pekar den inte uppåt, då måste det vara dags för exkursion igen.”
Alltsomoftast bär det ut i landskapet, till någon av kullarna där skrotsamlarna håller till med sina slagrutor, eller till den lilla oasen med sin kontaminerade änglakälla. Likt ett buffligt befäl i en amerikansk krigsfilm blir Föreståndaren alltmer mänsklig efter hand. Hon pekar med käppen: Blåtistel, Silvertand. Sådana örter måste flickorna känna till när undergången kommer.
Förutom Nadine finns bland eleverna också ”den första flickan” som saboterat en maskin i sin farbrors fabrik, och ”den andra flickan” som rakat av sig allt sitt hår. Kring denna flock av svartklädda flickkråkor står som ett mytologiskt skimmer, och i långa stunder uppnår Said samma självsvängande och allegoriska klarhet som i den avslutande och absolut bästa delen av hans förra roman ”Människan är den vackraste staden”, för vilken han belönades med Aftonbladets litteraturpris 2018.
För den delen kan också 1991 års pristagare, Mare Kandre, fungera som stilistisk referens. Jag är full av beundran inför Saids handlag med det suggestiva, med ett berättande som i likhet med Kandres visar att romankonsten kanske främst handlar om att hålla ett tillstånd vid liv.
Precis som Nadine längtar jag därför rastlöst tillbaka till öknen när hon av och till återvänder till den rationella världen hos föräldrarna. Detsamma tycks också gälla för Said, för i dessa avsnitt blir skildringen stundtals lite flåsig och refererande.
När Nadine enligt föräldrarna blivit så godartad att hon kan stanna i staden kan han inte snabbt nog få henne tillbakaskickad till skolan. Detta genom att låta henne lösa upp knopen som pappan gjort fast familjens eka med, så att den driver till sjöss.
För att fortsätta tala båtspråk blir det lite som en påhängsmotor som ändå mest bara krånglar och är till besvär.
Man hade lika gärna kunnat ro hela vägen.
