Kvinnors klassresa – en debatt helt rätt i tiden
Publicerad 2014-06-04
Lena Sohls avhandling väcker klassnerver
Klasstillhörighet. Ämnet är så laddat och komplext att identitetsdiskussionerna ofta blir förryckta, de politiska analyserna enögda och forskningen bristfällig. Klass som maktanalys är en härva av nationell bortträngning och individuell beröringsskräck. Och där kommer kvinnor ur arbetarleden - som alltid - mest i kläm.
Socialdemokraterna har inte velat prata klass eftersom de genomförde välfärdsstaten där - som retoriken löd - alla fick lika chans. Feministiskt initiativ har inte velat prata klass, bland annat för att begreppet är förknippat med arbetarrörelsen. Den har i stort sett varit en männens befrielsekamp.
Om vi tänker oss Strindbergs Fröken Julie - jag återkommer ständigt till denna användbara mall för köns- och klassamhället - så strävade Jean lyckosamt uppåt och kunde till och med bli statsminister. Fröken Julie ville ut ur sitt fängelse och arbeta, vilket också skedde. Julie har nått långt, men slår i glastaket, och har ännu inte erövrat de samhälleliga toppositionerna.
Både Jean och Julie förväntar sig att Kristin förnöjt ska serva dem båda. Det gör Kristinarna än i dag. Ingen anstränger sig för att flytta fram Kristins positioner, eftersom Jeans och Julies livsdrömmar är beroende av Kristins underbetalda arbete. I dag talar Kristin dessutom ofta bruten svenska. Inte lätt att kliva fram och ställa krav.
Klassresenärer - Kristins döttrar - tar ofta på sig den obekväma uppgiften att i medierna föra fram mödrarnas perspektiv. Inte sällan bemöts detta av raljanta påhopp av blindstyren till liberala skribenter som påstår att arbetarklassen inte längre finns.
Vi är många som har väntat på en nutida Kristin som är skitförbannad och pekar med hela handen. Som Marit Paulsen gjorde en gång då hon som arbetsskadad skiftarbetare skickades till Brunnsvik för att sedan bli en tung röst i offentligheten - då för Socialdemokraterna.
Kan FI:s Soraya Post ta den rollen i Europaparlamentet? Jag hoppas och tror att kvinnor som står lägst i samhällshierarkin har fått en distinkt röst.
Lena Sohls efterlängtade avhandling Att veta sin klass väcker klassnerver. När jag för drygt tio år sedan gav ut intervju- och essäboken Klass - är du fin nog? ansågs ämnet urtida och icke användbart. Moderna maktanalyser begicks med genus och etnicitet.
Men under det senaste decenniet har samhällsomvandlingen varit omstörtande högerradikal. Sverige som varit världsbäst i jämlikhet har nu en så stor skillnad mellan fattig och rik att Statistiska centralbyrån inte sett något liknande sedan verksamheten började.
Det har lett till att alla talar om klass: medier, kulturarbetare, olika yrkesområden, allmänheten. Alla - utom politikerna.
På vägen har klassdiskussionen kalibrerats i intersektionalitetens tecken. Särskilt intressant är diskussionen om genus och klass kopplat till ras. Flera skribenter fungerar som ögonöppnare, exempelvis Mona Masri och Lidija Praizovic.
Sociologen Lena Sohl - verksam vid Uppsala universitet - är också en sådan skribent. Jag har läst hennes texter genom åren, i Bang, Fronesis och Arena - lättad över att det åtminstone fanns en feminist som skrev glasklart om klass.
Sohls gedigna och läsvärda avhandling om kvinnors klassresor genom utbildning hamnar glädjande nog helt rätt i samtidsdebatten. Den väger nämligen in hur etnicitet och sexualitet påverkat den sociala förflyttningen. Samtidigt ställer den viktiga uppfordrande frågor: Varför måste livet i arbetarklassen lämnas för att få det bättre? Varför framstår medelklassen som eftersträvansvärd normalitet? Varför tillskrivs arbetarklassen negativa värden?
Forskning kring klassresande kvinnor är fortfarande i pionjärstadiet. Lena Sohls avhandling - den andra någonsin - bygger vidare på sociologen Ulla-Britt Wennerströms Den kvinnliga klassresan. När den kom 2003 blev det en skräll, den fyllde nämligen ett stort hål.
Wennerströms kvinnor förflyttade sig socialt via välfärdsstatens uppbyggnad, medan Lena Sohls studie handlar om kvinnor födda på 70- och 80-talen som klassklättrade när välfärdsstaten benades ur. Flera av dem har utomnordiska rötter, eller föräldrar med migranterfarenheter. Fem av kvinnorna är lesbiska eller bisexuella, för dem blev klassresan ett sätt att ta sig bort från en homogen heterosexuell kultur i mindre samhällen.
Intressant att notera: Kvinnorna refererar till feministiska rörelser och queerrörelser, aldrig arbetarrörelsen. Och de bryter mot statistiken om kvinnliga klassresenärer som visar att de gör ”korta klassresor” via lågprestigeutbildningar. Sohl intervjuar kvinnor som ”rest långt”, och sitter på välbetalda högtstatuspositioner.
Sohl stödjer sig på anglosaxisk feministisk forskning och postkoloniala studier. Den brittiska sociologen Beverley Skeggs banbrytande avhandling Att bli respektabel är alltjämt hett stoff. Liksom Sara Ahmeds begrepp ”vithetens hegemoni”. Gamla trotjänare som Bourdieu åberopas, liksom Mats Trondman.
Klassresan omfattar paradoxer. Förutsättningen är ofta en ”disidentifikation” med arbetarklassen. Men intervjuerna visar att under förflyttningen ändras den till identifikation med den klass de har lämnat. Flera av klassresenärerna - som förefaller ”lyckade” utifrån sina nyvunna positioner - står med ett ben kvar i arbetarklassen. De känner sig ansvariga för syskons och föräldrars trassliga ekonomiska förhållanden.
En blir inte av med sitt ursprung, bara för att en genom utbildning statistiskt sett tillhör en mer privilegierad samhällskategori.
I övrigt är de psykologiska konsekvenserna av en klassresa nästan skrattretande likartad i all forskning. Känslan av otillräcklighet som leder till prestationsångest. Arvet av föräldrarnas ”disciplinerade yrkesetik” har för många varit viktigt bränsle på färden. Liksom föräldrarnas uppmuntran till utbildning som en möjlighet ”till ett bättre liv”, (men ingen hjälp med kontakter, ekonomi eller vägledning i studierna). Känslan av att gå på tå i medelklassen, aldrig ”höra hemma”.
Sohl anser att faran med fenomenet klassresan är att den betraktas som ojämlikhetens lösning. ”När klassmässiga rörelser uppåt betonas, i stället för att exempelvis politik bedrivs för att förbättra arbetarklassens villkor, innebär det att arbetarklassen framställs som något att sträva efter att lämna bakom sig.”
Så sant. Hur kan arbetarklassen stärka sig som klass när fackföreningsrörelsen förlorat attraktionsförmågan? Hur kan medierna - som har en djävulsk makt att forma det nationella medvetandet - bidra till att höja arbetaryrkenas status? Och undvika att skildra arbetslöshet förklenande.
Det behövs mer forskning om klass. Om prekariatets kvinnor. Om Conny och Sonny bosatta på mindre orter. Sohl refererar till studier om ”failing boys” och hur arbetarklassens pojkar fostrades till lönearbete, snarare än duktighet i skolan.
De senare decenniernas utbildningsexplosion har lett till att den icke-utbildade har betydligt färre chanser. Varför känner sig arbetarmännen sedda av SD? Hur ser männens klassuppfattning ut? Erfarenheter av att bli bemött med förakt?
I medierna klumpas arbetarklassen ihop som rasister, men den svenska rasismen är lika komplex som klassdiskussionen. Lena Sohl har fullkomligt rätt i att den nationella svenska självbilden är beroende av att ”förlägga rasism någon annanstans”.
Arbetarklassen äger inte fastigheter där utomeuropeiska hyresgäster nobbas. De äger inte restaurangerna och hotellen där romer icke ges tillträde. De sitter inte i kulturbranschens stipendienämnder och prisjuryer som består av ett ”vithetshav”, för att tala med Sara Ahmed.
Jag hoppas Lena Sohls avhandling blir vida läst. Den kan hjälpa oss att korrigera vår självbild och föra den ständigt föränderliga klassdiskussionen vidare.
