Helvetisk vandring undan svälten
Publicerad 2016-05-30
Anneli Jordahl läser en övertygande debutroman om missväxtåren i den finska 1800-talet
En roman om en fattig familjs kamp för överlevnad under missväxtåren 1867. Låter det musealt? Jag kan försäkra er om att den här stämningsladdade skildringen om hur svältande människor drivs på flykt är sorgligt aktuell.
Mitt i vargavintern tvingas Marja lämna kvar sin döende man i torpet. Med lillpojken i famnen och dottern på vingliga skidor beger hon sig iväg på jakt efter mat. Inte ens barkbröd finns att äta. Bara snö.
Ingenstans får de stanna. De bjuds på tillfällig övernattning. En bit bröd här och var. De som vill hjälpa förmår inte. De som kan hjälpa föraktar: ”… fler kommer det hela tiden, från norr, öster och väster. Vi skickar dem vidare om vi inte vet vart vi ska returnera dem …”
Aki Ollikainen berättar episodiskt om mamman och barnens helvetiska vandring med referenser till bibelns Job. Berättelsen skiftar mellan senatens maktmän och de mest nödlidande i skogstorpen. Dramatiska yttre händelser övergår i inre jordskred. Hungerhallucinationer. Mardrömmar. Dottern Mataleena beskriver hungern som en kattunge som stoppats i en säck för att dränkas. ”Den krafsar med sina små klor och skrapen ger en skärande smärta.” Lidandet påminner om Laura Fitinghoffs drabbande roman Barnen från Frostmofjället som även den utspelar sig under ett av 1800-talets nödår.
Senatens män talar som vår tids politiker. Det vore demoraliserande att ösa allmosor över fattiga, utan motprestationer. Det löser inte ”tiggarproblemet”. Avståndet till de nödlidande är så stort att de styrande inte begriper att svältande tyfussjuka inte förmår bygga järnväg. Ironiskt nog byggde de som fortfarande hade armkraft kvar likkistor.
Det här är märkligt nog inga välplogade stigar i den finländska litteraturen. Jag hittar bara Karl A Tavastjernas roman Hårda tider som också skildrar de tre missväxtåren 1867-1869, då Finlands befolkning minskade med 100 000 och vintrarna var extrema. Vägarna kantades av döda kroppar. Barn kroknade av undernäring. Många emigrerade till Amerika.
Moralfilosofiska frågor ställs. Om godhet och ondska, om skyldigheter gentemot nästan. En fattig föräldralös pojke lindrar sorgen i barnlöst överklasshem. Samma personer som äger makten att hjälpa de uthungrade stillar i stället sin längtan efter barn. Allt med en upphöjd känsla av storsinthet.
Romanen har jämförts med Cormac McCartys Vägen. Själv ser jag, lågmäldheten till trots, framför mig de finländska nationalmålarnas verk med storslagna naturscenerier och utmärglade barns åldrade blickar. Järnefelt och Gallen-Kallela.
Människans kamp mot naturen. Ibland skänker den liv, ibland skördar den liv.
Ollikainens debutroman är hemsk och hemskt vacker. Poetiskt förtätad och sinnrikt tvinnad. Inget skorrar i Ann-Christine Relanders översättning. Läs med långsam omsorg. Så är den skriven.
