Emma Cline skildrar skickligt patriarkens fall
Men ”Harvey” är en klassisk novell – inte en roman som förlaget låtsas
Publicerad 2021-11-14
Amerikanska Emma Cline fascinerade med sin mörka psykologiskt intrikata debutroman Flickorna, inspirerad av de kvinnliga medlemmarna i Charles Manson-sekten på 60-talet.
I Harvey kliver hon in i huvudet på en misstänkt förövare, dagen innan domen ska falla. Det är förstås omöjligt att tänka på någon annan än Harvey Weinstein, den mäktige filmproducenten som anklagades för ofredanden och våldtäkt av kvinnliga filmskådespelare, i själva starten på Metoo.
Män som missbrukar makt sexuellt är ett vanligt stoff hos kvinnliga författare. På senare tid har fokus kanske snarare legat på själva underordningens psykologi, det som gör att vissa kvinnor dras till upphöjda män som förnedrar dem. Metoo-revolutionen har onekligen satt spår i skönlitteraturen, bara i år gestaltas den i bland annat Sara Stridsbergs novellsamling Hunter i Huskvarna och i Elise Karlssons roman Smuts.
Harvey har isolerat sig i en villa han lånat av en vän. Han utgår från att han frias och kan återgå till sitt vanliga liv. Han har ju inte dödat någon, inte heller gett sig på en minderårig, som Polanski. Dessutom har han uträttat så mycket gott vad gäller välgörenhet. Om tolv timmar vet han. Han förstår ”varför Epstein har hängt sig i cellen”.
Harveys fotboja är tunn som ett armband och vattentät. Han kan ta sina lugnande bad med ett glas whisky. Tandblekningen får vänta, men inte ryggbehandlingen. Han blir betuttad i den unga sköterskan. Kanske kan han få henne att tycka synd om honom, be henne ”vara lite snäll”. I gengäld hjälpa henne bort från ett oglamouröst liv i en håla. Emma Cline lyckas med små medel visa hur övertalning övergår i utpressning.
Humöret svänger. Det vresiga drabbar den oklanderliga betjänten Gabe. Hans gestalt är laddad av filmreferenser, inte minst Återstoden av dagen. När dottern och barnbarnet kommer på pliktbesök trugar Harvey dem att stanna till dessertglassen. Ensamhetskänslorna väller in. Han genomfars av en stark gemenskap med grannen, övertygad om att det är en av landets största författare, Don DeLillo.
Den amerikanska novelltiteln White noise är satt efter DeLillos genombrottsroman där en medelålders lärare lever med dödsångest, en känsla av att allt går åt pipan. Eller som Harvey inkännande och med stark symbolik sammanfattar andemeningen i författarskapet: ”Den kända världen slits itu.”
I sin megalomani känner sig Harvey jämbördig med den nobelpristippade författaren. Ser småpratet grannar emellan liksom utifrån: Två mäktiga män samtalar. Just den patetiska sidan lyckas Cline göra något mänskligt av.
Cline skriver inget förutsägbart nidporträtt. Snarare är det här en psykologisk studie av en patriarks fall, med eko av Gudfadern-filmerna. Detaljarbetet är subtilt och underhållande, som när Harvey tänker på de kvinnliga jurymedlemmarna: ”hon med en liten spindelbrosch på kavajslaget” och ”hon som alltid stirrade på honom”. Blicken för småsaker delar Cline med DeLillo som är mästare i lågmäld humor i Vitt brus.
Men varför saluför förlaget Harvey som kortroman? Det är en klassisk novell, avgränsad i tid och rum, som först publicerades i tidskriften New Yorker. Skriven i tredje person lägger den sig mycket nära huvudpersonens irrande tankeflöden och tätt inpå den ömkliga kroppen: ryggvärken, snorbobborna och övervikten.
Den skulle smälta in fint i Emma Clines andra aktuella bok, novellsamlingen Daddy, vilken ges ut samtidigt med Harvey i svensk översättning av den säkre Eric MacQueen. Här finns också spår av Metoo: maktspel som ofta utspelar sig i film- och mediebranschen. Berättelserna går in där våldet är nära förestående, eller just har inträffat. Emma Clines minimalistiska realism med dovt undersug visar på djupa psykologiska insikter i människors gränslösheter.
Men när Harvey får en ny genrebestämning framstår en tät och välskriven novell som naken och frusen. Var det inte mer än så? är den snopna frågan som uppstår. Förlaget rider på Metoo-vågen och mjölkar en stjärnförfattare.
