Roligast för författaren – och pomologerna
Erik Lindman Matas ”Svenska äpplen och äventyr” är en experimentell hybrid
Publicerad 2023-06-25
Min morfars bröder Otto och Viktor hade en äppelodling i Skåne. Jag minns att jag var där som barn och höll upp ett äpple bredvid mitt eget huvud. Det var nästan lika stort. Jag ser det framför mig, men kan ju inte ha sett scenen så, utifrån. Det måste vara min mamma som berättat. Finns det en äppelsort som heter ”kalvhuvud”? Jag förknippar det gigantiska fetgula och lite rodnande äpplet med det ordet. Men minnet är opålitligt, hittar på där inga källor finns.
Jag inleder med personlig kuriosa för att gå i hand med Erik Lindman Matas debutroman vars tema är äpplen, minnet och skrivandets (o)bekymrade frihet. Bokens modus är att tänka högt, utan att alltid peka mot poängen. Finns det till exempel en poäng med titelns allusion på Strindbergs novellsamling ”Svenska öden och äfventyr”? Kanske, men i så fall via släktforskningstidningen från Hemmets Journal med samma namn. Lindman Matas ”Svenska äpplen och äventyr” berör nämligen detta med härkomst och släktband. Hur människor och äpplen genom historien förflyttats från sitt ursprungliga habitat och funnit nya växtplatser.
Lindman Mata har rötter i Venezuela och ympning eller hybridisering blir en fråga bland många att filosofera kring. Äpplet ställer upp som materialiserad metafor. Med sitt skal och kött, sitt fallande nära stammen och sin ympningsförmåga blir äpplet en bild för mångahanda mänskliga förehavanden. Och samtidigt är det sin egen doftande kropp.
Boken är märklig och vacker med sitt omslag med hybridfrukten Bigarradia della Bizaria. Mångformig inuti, med omväxlande partier av figurdikt (i äppelform), dagboksanteckningar, reseskildring (Venezuela), litterära läsfrukter, oavsända brev, teaterdialog och torr äppelessä. Fem ganska likartade röster för fram allt detta: Krapp, Kermes, Erik (författarens namne), Sona – och Inga som de alla har en relation till. På bokens inledande sidor finns Ingas dödsannons; hon blev 63 år. Hon verkar vara den som spridit intresset för äpplen till de övriga.
Helheten är lösligt sammansatt och jag känner efter de 374 sidorna att jag borde läsa om alltihop för att helt greppa konceptet. Men jag orkar faktiskt inte. Författaren vill förekomma min trötthet: ”Hur mycket kan man kräva av en läsare? Lagom. Hur mycket kan jag kräva av er alla? Desto mer.” Liknande finurliga skrivar-reflektioner återkommer i ”Eriks” partier.
Var denna bok månne roligare att skriva än att läsa? Krävs det kanske ett initialt intresse för pomologi som drivkraft? Visst, om en bok om ål kan bli en kioskvältare borde väl en bok om äpplen också kunna bli det? Problemet är att skildringen även vill vara ett litterärt experiment och en bok om förlust och längtan, och att nörderiets vitaliserande monomani därmed löses upp. Greppet att ideligen återknyta till äpplen blir i längden ganska pliktskyldigt.
Erik Lindman Mata har tidigare givit ut poesi och behärskar varjehanda stilart. Om helheten blir lös i konsistensen finns i alla fall gott om skarpa enskildheter att sila fram. Krapps aggressiva beskrivning av att ta en tugga följer med mig till mitt nästa äpple: ”… att sätta tänderna i mjukt och sött och sätta tänderna i runt, känna, alltså dels känna skalet knäckas men sedan också en nästan frasig massa mellan läpparna. Man bryter igenom, det pressas ut. Det är som om man hugger, när man för munnen mot frukten.”
