Intelligent litterärt attentat

Magnus Ringgren läser en roman full av spelkort och dödliga leksaker

avMagnus Ringgren

Foto: Sara Mac Key
Nils Håkanson, (född 1975) är författare, översättare och förläggare.

Jag minns de rungande applåderna från den postmoderna klacken när Peter Høegs roman Fröken Smillas känsla för snö kom för 25 år sen. Äntligen var gränsen mellan högkultur och populärkultur utsuddad! Alla sätt att skriva romaner var lika bra! Och så förblev det, in i vår tid. Inget ont i det – en ny genre var född.

Men har inte denna nya genre blivit lite väl allvarsam och självrättfärdig? Ska man inte börja peta lite på den, kittla den så att den börjar skratta? Detta tycks vara Nils Håkansons spjuveraktiga utgångspunkt för romanerna Järnskallen (2015) och fortsättningen Den blinde konungens spira.


Det börjar som ett krig i Stockholms undre värld men slutar
i en jättelik ockult konspirationsteori kring den svenska historien från folkvandringstid fram till bokens nu i början av 1920-talet.

Några av huvudrollerna spelas av överlevande från den förra boken. De är knutna till Avdelning Vanadis som är ett slags halvstatlig fixarbyrå. Chefen döljer alltid sitt ansikte bakom en mask gjord av en gammal unionsflagga.

Andra utstyrslar är lika spektakulära. Frida exempelvis är en ung kvinna som iklädd gummidräkt med kopparspröt på handskarna ordnar de mest spektakulära eldsvådor. Till exempel bränner hon upp Musikerförbundet.

Den charmige ungbusen Hydling har en magisk bandyklubba som helgon­attribut. För att inte tala om andra och betydligt mer groteska varianter. Romanen är tecknad film. Persongalleriet är från början en handmålad kortlek.


Handlingen är omöjlig att referera. Den är fylld med slagsmål, sammanträffanden, luftskepp och ballongfärder. Språket är spänstigt och fullt med roliga överraskningar. Men under språk och handling finns ett annat mönster, litterärt och existentiellt. De där spelkorten satte mig på spåret.

Många av personerna har proteser, den ena underligare än den andra. Konstigast är kanske den tyske frikåristen med kulspruta i stället för handprotes. Romanens upptakt skildrar kampen mellan gammalt och nytt i leksaksbranschen, mellan de äldre hantverksmässiga mekaniska leksakerna och de nyare ­fabriksgjorda.

Barn i Stockholm undgår med nöd och näppe att bli ­dödade av manipulerade leksaker. I slutuppgörelsen i Mumsarby (platsen finns!) uppträder de dödliga leksakerna i absurt kolossalformat.


Spelkort och leksaker – ­romanen är en leksakslåda och dess strider utkämpas på ett skrattande barnkammargolv.

Häri ligger kritiken mot en alltför självgod blandromanform. Läsaren får syn på hur enkelt hopkomna alla dessa spänningsromaner egentligen är. Nils Håkanson använder groteskens och pikareskens grepp för att skratta ut fröken Smilla.

Upplivande! Fler såna här intelligenta attentat mot genrelitteraturen tack! Å andra sidan vore det sorgligt om vi människor bara bestod av en samling vass plåt och grälla kortlappar.

ARTIKELN HANDLAR OM