Hon påminner oss om det mest fundamentala
Sara Mannheimers nya roman är både ödmjuk och högtflygande
Publicerad 2023-08-25
En av de finaste sakerna jag har varit med om i mitt liv var en kurs i judisk mystik ledd av en mycket älskad rabbin, på Rue de Rosiers i Paris Maraiskvarter. Varje måndagskväll satt jag med en bunt lösryckta intellektuella och lyssnade på hans ordvitsar och fria associationer kring Kohelet, Predikaren, den judiska bibelns vackraste visdomstext om alltings fåfänglighet till dofterna av falafel och shawarmas.
Särskilt passagen ”tomhet, idel tomhet, allt är tomhet,” satt vi och tolkade och omtolkade i oändlighet. För om det är något den judiska mystiken lär oss, så är det vikten av att genom tolkning sätta en text i rörelse. Allt är text. Även Gud. Derrida har inte uppfunnit något. Den postmoderna filosofin hade inte varit möjlig utan den judiska trons övertygelse om att Gud framträder genom språket och att det är genom språklekar vi når honom.
Att nu läsa Sara Mannheimers ”Tvivlet”, en filosofisk språkleksroman där en kvinna inleder ett samtal med sin ”inre syster” – i jakt på förståelse av de judiska texternas stora mysterier, postmodern teori, men också några av världshistoriens mest tragiska händelser – är som att förflyttas tillbaka till den där tiden.
Den enda skillnaden är att jag nu äntligen har någon att hålla i handen, och känna mig mindre dum med, för romanens hjältinna vrider och vänder på varje liten beståndsdel i den judiska tron. Och hon gör det med en stor dos humor dessutom. Jag kan inte minnas när jag sist läste så jordnära och ödmjuka betraktelser över så högtflytande immateriella ting. Simone Weil? Hon hävdade att vi inte bör be om problemens försvinnande utan om förmågan att förvandla dem. Samma kraft återfinner jag hos Mannheimer.
Romanhjältinnan är en halvjudinna som ständigt reser och läser som om hennes böcker var hennes älskare. Den andra halvan lever sitt eget liv utan att följa några förbud eller lagar. Den ena lever. Den andre skriver. Men den enes tröst blir den andres plåga. Jaget som skriver känner att raseriet rinner genom henne som ett ”teoretiskt missfall”. Båda jagens delar klyvs och förgrenar sig i sin tur över tid och rum, för att ständigt återvända till varandra. Och så här kan Mannheimers majestätiska, djupt dialogiska monolog lyda: ”Vi föddes så tätt sammansvetsade att det var omöjligt att se att vi var två. Vi var palindromiska. Vi var himlahaviska. Vi var transopakiska. Eller snarare, vi var trädet och vinden, vi var ögat och synen, vi var allt och inget. Jag vill att det ska låta vackert och arkaiskt, jag vill ge vårt ursprung skönhet och klang. Men i själva verket föddes vi som vilket barn som helst, med två runda kinder”. I mitten finns O, en sorts manlig nollpunkt, som också lever i texternas värld, men som ständigt blottlägger glappet mellan text och liv, som finns, trots allt.
Mannheimer skriver fram en värld där vi får möta både Kafkas ansikte, Maimonides negativa teologi, Descartes tvivel, Spinozas list, det avstånd mellan språk och värld som Kertész kom att kalla för Ödet. Ett öde som berövades så många i Auschwitz och annorstädes. När en människa överlever något som enligt all mänsklig logik är omöjligt att överleva, vad och vem överlever då, undrar en röst? ”Litteraturen”, verkar vara Mannheimers indirekta svar. Det är den som i alla fall verkar hålla tvivlet – detta ack så viktiga verktyg mot främlingshat och annat elände levande.
Andliga vägledare i all ära. Men Mannheimer påminner mig om något fundamentalt, att allt sökande är först och främst en inre dialog med sig själv. Denna dialog bör i sin tur vara i ständig dialog med världslitteraturen. Allt annat är fåfängligt.
