Copacabana

Sanningen bakom den berömda filmen

Inga-Lina Lindqvist: Arne Sucksdorff regisserade barnens hela liv

avInga-Lina Lindqvist

1 av 2 | Foto: Svenska Filminstitutet
Bild ur Arne Sucksdorffs ”Mitt hem är Copacabana”.

Under en kort period på 1960-talet var Brasilien landet som folk älskade att upptäcka. Den brasilianske bossa nova-pionjären, nyligen avlidna João Gilberto, satte tillsammans med den amerikanska saxofonisten Stan Getz sambajazzen på världskartan.

Det var en boom, en feber. Alla tog till sig brasilianska influenser. Alla som ville räknas reste dit.


Sedan slocknade intresset, lika plötsligt som det uppstod. Journalisten Anna de Lima Fagerlind skildrar epoken, hypen och dess konsekvenser i dokumentärromanen Mitt hem är inte Copacabana. Hon gör det av personliga skäl och hon gör det kolossalt bra. Fagerlind skriver med distans som tillåter att se sammanhangen utan att tappa sinnligheten i detaljerna.

Titeln anspelar på filmen Mitt hem är Copacabana från 1965 av den svenska regissören och Oscarvinnaren Arne Sucksdorff. Filmen var en gripande berättelse om fyra gatubarn från Rio med en vardag präglad av vuxenvärldens grymhet men också av inbördes solidaritet och kärlek.

Filmen lanserades mitt i den rådande Brasilien-febern. Succén var omedelbar och de fyra barnen som följt med Sucksdorff till Sverige översköljdes av uppmärksamhet. Flera familjer övervägde att adoptera barnen. Anna de Lima Fagerlind är dotter till en av barnskådespelarna, Toninho de Lima.

Från början är hans storebror Paulinho tilltänkt för rollen som Rico, men Sucksdorff väljer Toninho som passar bättre i ålder.


Bröderna är uppvuxna i en av Rios favelor. Pappa har jobb men dricker, spelar och överger familjen. Paulinho dras med i gängkriminalitet och rymmer hemifrån. När fadersfiguren sviker vill pojken leva som om han inte behöver det beskydd han blivit berövad.

Tack vare sitt vackra utseende får han en roll i Katternas skinn, en brasiliansk kortfilm som vinner Silverbjörnen i Berlin. Paulinho återförenas med familjen i tårfylld teveshow och skickas till en pennalistisk internatskola tillsammans med lillebror Toninho.

Det är då Arne Sucksdorff gör entré i brödernas liv.

Han hade vunnit en Oscar för kortfilmen Människor i stad 1947 i början av sin karriär men floppat med Pojken i trädet i början på 1960-talet. Han behöver en revansch.

Foto: Erik Ardelius
Anna de Lima Fagerlind.

Mitt hem är Copacabana lanseras som en dokumentär skildring av gatubarnens vardag. Den belönas med en Guldbagge. Erfarna kritiker bedömer att barnskådespelarnas ”lyckliga vitalitet” som syns på duken måste vara genuin. De ”vilda” barnens äkthet kan inte bero på en skicklig regissörs arbete.

Anna de Lima Fagerlind berättar om filmens verkliga tillkomst i boken. Verket är långt ifrån dokumentärt. Manuset är minutiöst genomskrivet och scenerna är resultat av många omtag och hårt skådespelararbete, vilket egentligen är helt normalt för en spelfilm.

I svenska media förekom rena lögner om barnens bakgrund, som ju faktiskt var minst lika intressant som fiktionen

Men varför värderas det förment naturliga mer än konstnärlig ansträngning?
I svenska media förekom rena lögner om barnens bakgrund, som ju faktiskt var minst lika intressant som fiktionen. Nu var det omvänt det oäkta som vann tolkningsföreträdet. Varför?


För att återskapa det sanna krävs ofta en osannolik ansträngning. Det är lättare att acceptera de versioner av sanningen som bekräftar våra fördomar.

Efter filmfestivalen i Cannes återvänder Toninho till Rio. Den utlovade ersättningen som skulle bekosta hans skolgång uteblir. Sucksdorff håller sig undan. Syskonen påverkar Toninhos mamma att skicka honom tillbaka till Sverige eftersom han är på väg att dras in i Paulinhos kriminella liv. Toninho vill att brodern följer med, det skulle kunna bli hans räddning.

Men Arne Sucksdorff fortsätter att regissera barnens liv. Han beskriver Paulinho i negativa ordalag för den tilltänkta fosterfamiljen och det är lillebror Marco som får följa med. Bröderna placeras i olika familjer och isoleras från varandra.

Tidningsreportagen om Toninhos nya svenska vardag är förljugna. Han framställs som ett hjälplöst offer som räddats från gatan av den svenska regissören. Under tiden Toninho lär sig jaga med sin svenska adoptivpappa, tar hand om nyfödda lamm på familjens gård och går i skolan blir storebrodern Paulinho knarkbaron hemma i Rio, ledare för tre favelor och distributör av den nya innedrogen kokain.

Mitt hem är inte Copacabana följer bröderna fram till vår tid. Jag vill inte avslöja slutet på boken. Det är oväntat, vemodigt och stillsamt hjärtskärande som en bossanovasång.


Arne Sucksdorff bodde kvar länge i Brasilien men dog i Sverige 2001. En sökning på hans namn i dag leder till material om hans stulna revolver som figurerar i utredningen av Palmemordet.

Slumpen är tidvis den skickligaste regissören.

ARTIKELN HANDLAR OM