Förortens sårade hat
Publicerad 2016-08-19
Pia Bergström om Andrzej Tichýs ”Eländet”
BOKRECENSION. Något kletigt svartrött väller ut över en rutad svalt blå stadskarta på omslaget till Andrzej Tichýs nya roman Eländet. Erupterande känslor, hat och blod och sot i levande vindlande mönster som existerar bredvid vår dagsljusa sociologiska, psykologiska och politiska tolkning och förståelse.
I Eländet är Tichý tillbaka till miljön i hans allra första roman, Sex liter luft, den invandrartäta miljonprogramsförorten Holma utanför Malmö.
Med ett virtuost hanterat språk, spoken word-poetiskt, samtidsnyspråkigt , finlitterärt filosofiskt om vartannat, ger han röst åt uppväxtens förlorade ”bröder”. Att följa detta hetsiga, klagande, bortförklarande, vädjande, smarta, barnsliga, förment hårda, skrytiga, desperata och förtvivlade kollektiva minne är som att ”höra” en hel sviken generation. Trots mörkerbejakelsen, trots frånvaron av hopp och tro är det en storartad och livsmyllrande sorgesång.
Och inte vet jag om denna uppgivna pessimism, detta sårade hat är representativ också för dagens unga i det som kallas ”socialt utsatta” förorter”. Men i denna bilbrändernas sensommar gör Tichý det sannerligen troligt:
”Det som gjorde mig galen, det som slet loss mig från den barnsligt raka och enkla tillvaron, från vettet, det var insikten – först diffus, hemlighetsfull och oförklarlig, sedan upplevd som en uppenbarelse och förvandlad till ett slags erfarenhet, somatisk såväl som intellektuellt härbärgerad kunskap – att somliga liv inte förtjänar att levas. Att det är denna lögn som härskar här. Och ingen kan göra något åt det.”
Men i vissa vackra partier är samma likgiltiga värld omvärvd av ett försonande ljus. Här är gatan och vi som stressar förbi bara ”en del av evighetsväven”. Nåden finns, om så bara i ögonblick, framkallade av droger. Och ”åkallan av bränder” är bara något mänskligt, bland stukade bröder.
Eländet är något mindre till omfånget och inte lika svårtillgänglig som hans tidigare romaner Fält (2008) och Kairos (2013). De rörde över hela mänsklighetens våldsamma historia med maktstrider, krig och krossade upprorsförsök. Konstnärligt ett mycket imponerande verk, men jag skulle tro att alltför få läsare orkade ta sig in i deras formmässigt dunkla och rebusartade världar. Eländet kan läsas och av fler. Eller lyssnas på - den är som gjord för att bli ljudbok.
Tichý har jämförts med Birgitta Trotzig för att han med liknande allvar och konsekvens söker sig till det mänskliga lidandet. I ett förord till pocketutgåvan av Trotzigs Jaget och världen skriver Steve Sem Sandberg att det är författarens enda bestående makt ”Att i och genom språket rädda det förkastade och förbrukade tillbaka till världen.”
En bra sammanfattning av vad Tichý förmår i Eländet.
