Jag låter mig hänföras – men får tillitsproblem
”Systrarna” är ett storartat försök att omfatta livet
Publicerad 2023-09-15
Vissa människor har en förmåga att berätta historier på ett sätt som gör att de får tala till punkt. Det får mig omedelbart att tänka på människor som inte har den förmågan. De har ingen känsla för dramaturgi eller språklig inlevelse. Ändå undrar jag om det är deras fel när de blir avbrutna med tusen frågor längs vägen som hela tiden hotar att kasta av dem banan, om det är deras egna digressioner som riskerar att leda dem till återvändsgränden: ”Varför berättar jag det här nu igen…”. Eller handlar det om att det finns få goda lyssnare kvar i den här världen där alla har en historia och längtar efter att höras, samtidigt som vi lever i ett ständigt brus som dränker oss?
Det är svårt att avbryta en författare som skriver i sin ensamhet, och möjligtvis ännu svårare om författaren dessutom fått ett stipendium för att skriva klart sin roman på New York Public Library. Precis som författaren Jonas, en av huvudpersonerna och berättarna i ”Systrarna”, en roman bestående av sju böcker som utspelar sig under olika tidsperioder från år 2000 fram till 2035, vilket är både ett slags nedräkning som utspelar sig under ett år till en minut och en ackumulation av tid. Samtidigt, eller snarare parallellt, som Jonas omsorgsfullt och realistiskt genom långa, vindlande meningar, berättar om sitt liv från ung till vuxen, så finns berättelsen om systrarna.
Det finns en annan röst som vet och ser allt, som mystiskt rör sig in och ut ur familjen Mikkola som består av Ina, Evelyn, Anastasia och deras mamma. Familjernas vägar korsas först under en kort period då de lever som grannar i miljonprogramsområdet Drakenberg på Södermalm, då Jonas upptäcker att de, likt honom själv, är halvtunisier. Dessutom visar det sig att hans pappa, som trots driftiga försök att tjäna pengar genom försäljning av fejkklockor, eller som städare och bartender på restaurangen Tre Backar dit sonen ibland får följa med och hjälpa till, till slut faller så djupt in i en depression att han lämnar familjen och landet, har haft en relation med systrarnas mamma.
”Systrarna” är ett storartat försök att göra livet möjligt att omfatta, om än skenbart, tillfälligt
En dag försvinner systrarna och deras mamma spårlöst, liksom de försvunnit från andra platser tidigare. Genom att bära amuletter och ständigt vara i rörelse försöker mamman, som i perioder plågas av paranoida föreställningar och självmordstankar, undvika att förbannelsen som sägs ligga över deras familj ska besannas. Systrarnas liv fortsätter och genom deras frånvaro blir de ett slags projektionsyta i Jonas liv och skrivande.
Romanen får mig att minnas den tyska författaren och Nobelpristagarens Thomas Manns episka roman ”Huset Buddenbrooks” (1901). Den sträcker sig över flera generationer i en borgerlig handelsfamilj och beskriver dess förfall. Trots att ”Systrarna” på sätt och vis är dess motsats, eftersom den beskriver människor i strävan mot eller i konflikt med ett borgerligt liv, bort från pengabrist, trauman och sjukdom, på väg mot prestigefyllda skolor och bostadsrätter, så påminner den mig på ett ljuvligt sätt om hur den omfattande tiden i Manns roman kändes både evig och flyktig på samma gång. Men också att materiell framgång inte skyddar mot historiska förbannelser.
Utanför fiktionen är livet fyllt av smärtsamma och otroliga händelser, ett kluster av ögonblick utan återvändo, ”och från den här stunden ville vi vara någon annanstans, i alla fall jag, jag vill fortfarande vara någon annanstans (…) ett annat land, en annan stad, en annan bok, en annan värld”, som Jonas säger efter pappan lämnat dem. Fiktionen ger den som skriver en möjlighet att återvända. Det är därför tidsresor är så fascinerande.
Det är därför fiktionen finns, även om den är meta- eller autofiktiv och kan anklagas för att vara fantasilös och självupptagen. Det är en långtgående litterär tradition, som den amerikanska författaren Paul Austers New York-trilogi för att nämna en förlaga romanen själv nämner, särskilt i romangenren som växte fram ur borgerlighetens behov av spegling och individualism. En paradoxal litteratur som tar vara på skrivandets inneboende narcissism samtidigt som den innebär en sårbarhet som riskerar att omintetgöra den som skriver, såväl de som blir omskrivna.
”Systrarna” befinner sig i spänningsfältet mellan det privata och offentliga, äkta och fabricerade, i en samtid där ett slags allmän tillit och empati är som bortblåst. Jag låter mig hänföras av romanens precision och hantverk, samtidigt som jag har trust issues och är smärtsamt medveten om att även det mest sårbara är fiktion.
I slutändan är det frågan om vad det innebär att ge livet en dramaturgi, att infoga sig själv och andra i, eller återupprätta en berättelse snarare än att sväva i ett fragmentariskt, söndertrasat universum av minnen och människor, som dröjer kvar hos mig. Vissa människor har privilegiet att ”ha en historia, en perfekt anpassad, organiserad historia, med en början, mitt och ett slut”, som den äldsta systern Ina konstaterar. ”Systrarna” är ett storartat försök att göra livet möjligt att omfatta, om än skenbart, tillfälligt.
