Hyllning till Sigrid Kahle
Publicerad 2014-01-17
Carl-Göran Ekerwalds nya poesibok en kärleksförklaring till författaren
Vi har väl alla något slags platoniskt kärleksförhållande till en eller annan författare, oavsett deras ålder eller kön. Känslorna riktas mot den som i kombinationen av liv och dikt fångar fantasin och slår an strängar i vår inre. Hur gärna skulle vi inte vilja tillbringa timmar av samtal med den som i medryckande texter öppnat nya världar för oss eller som genom den öppenhjärtiga berättelsen om sitt liv visat på möjligheter och gränser för det mänskliga.
Sigrid Kahle kunde väcka känslor av det slaget. Den som läst hennes böcker har aldrig upphört att förundrats över den vitalitet, vetgirighet och handlingskraft som hon visade. Få hade hennes förmåga till inlevelse i andra kulturer, hennes globala vidsynthet, hennes styrka att förena vardagsplikter med kulturellt kontaktskapande.
Carl-Göran Ekerwald mötte Sigrid Kahle för tre år sedan och blev – som det står på baksidan av den här boken – omedelbart förälskad. Hans kärlek har betygats i några diktsviter som hann publiceras innan hans nyfunna livskamrat lämnade det jordiska för några veckor sedan.
Det är texter som är fyllda av ömhet och tillgivenhet, ofta också av humor och ironi. Vardagslivets trivialiteter blandas med fantasier och reseskildringar. En bil får punktering på vägen till Lagga, en resa till München hotas av glömda biljetter och ett utgånget pass. Samtidigt beskrivs Sigrids personlighet: hennes hjärta hör det stumma språk som andras glädje eller sorg talar. På vägen till Arabiska institutet i Paris är hon en murbräcka genom folkmassan med energi och kraft i varje steg.
Carl-Göran Ekerwald har satt några rader av Goethe som motto för boken: ”Fråga er inför varje dikt om den innehåller någonting upplevt och om detta upplevda gynnat er”.
Svaret på båda frågorna är jakande. Allt i den här boken är upplevt i gemenskapen mellan två människor som funnit varandra på ålderns höst. Allt det upplevda har också gynnat oss som velat veta mera om personen Sigrid Kahle.
Ändå måste jag ju vara ärlig: Jag önskar att formen hade gett mycket mer rättvisa åt innehållet. Jag snubblar ofta på nödrimmen, jag förundras över att en i andra sammanhang så stilsäker författare som Carl-Göran Ekerwald här har svårt med sitt poetiska gehör.
Samtidigt vet jag ju att kärleken ibland leder oss till en språklig regrediering. Jag får kanske acceptera formen för innehållets och känslans skull. Det handlar ju ytterst om en hyllning till den oförlikneliga människan Sigrid Kahle.
