Sjuka träd fälls överallt – det är vårt eget fel

”När almen tystnar” är en dyster men underbar bok

Publicerad 2023-07-10

Mårten Lind är doktor i svampgenetik och har arbetat i många år som forskare och föreläsare om skogssjukdomar vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han är nu aktuell med boken ”När almen tystnar: Om träden vi älskar och dödar”.

Det var ett bra tag sen jag fikade under almarna i Kungsträdgården. Men många gånger har jag suttit där under den skugga som almen ger. Det är almens skugga, vid sidan av dess mäktiga skönhet, som länge gjorde den till stadsträdet nummer ett, i såväl Europa som Nordamerika. Henry David Thoreau hyllade almen inte minst för skuggan den gav åt amerikanska städer.

När almstriden drog igång 1971 försökte myndigheterna hävda att de gamla träden var fulla av röta, men sedan aktivister stoppade avverkningen natten till den 12 maj så har det ju visat sig att de överlevt till våra dagar. 

Men de är numera vaccinerade. Mot almsjukan. Kanske överlever de ett tag till. På många platser i Sverige kommer nu arborister farande med sina stora sprutor och injicerar gamla almar med ett vaccin mot vissnesjukdomen. Men förmodligen är kampen i långa loppet utsiktslös.


1979 slog almsjukan till ordentligt i Sverige, i en skog utanför Tomelilla i Skåne. Vid mitten av åttiotalet kämpade Malmö kommun heroiskt för att rädda stadens almar men fick ge upp. I dag är det egentligen bara Gotland som har ett riktigt stort bestånd, ett par miljoner av dem och ön är numera den fästning där Europas sista stora almbestånd tagit skydd. Men sjukdomen finns även där, en gång troligen importerad av någon sommarstugeägare i Kalmartrakten som tog med sig dödsbringande ved från sina nedhuggna almträd där. 

Över hela norra hemisfären har almsjukan dragit fram i en av de största ekologiska katastroferna i historien. Överallt fälls sjuka almar. 2019 nådde den svamp och den almsplintborre, som tillsammans står för förödelsen, Dalarna. Kanske har nu en miljard av världens almar dött en för tidig död. Och frågan är hur stort det hål är som därmed uppstår i människan själv.


Mårten Lind, doktor i svampgenetik, skriver om detta i boken ”När almen tystnar; om träden vi älskar och dödar”: De riktigt stora träden, i synnerhet ädellövträd som ask, alm, ek, är minnesväktare. Deras grenverk har flätats samman med våra minnens grenverk. Ofta är de landmärken i ett odlingslandskap eller i en stad – ta bara den berömda radioeken, som fälldes 2011.

Det är helt enkelt den enorma handeln med virke och plantor i världen som är roten till de epidemier som drar genom biosfären

Trots det dystra ämnet är det en underbar bok, mycket därför att Lind så ofta tar till skönlitteraturen för att få oss att fatta hur vi mer eller mindre levt i symbios med olika ädla trädslag, som just alm – och även ask, som är bokens andra huvudperson och offer för askskottsjukan (orsakad av en svamp). Ask och Embla (alm) hette de två små träd som Oden täljde till de första människorna. Båda trädslagen har följt oss genom årtusendena. De bästa likkistorna och vagnshjulen gjordes ofta av alm. Virket är segt, i det närmaste oklyvbart till ved. 

Framför allt var almen och även asken helt avgörande för jordbruket före mekaniseringen – lövtäkten från träden gick till foder. Överallt i Sverige hamlades ask och alm och när medeltida kyrkmålare avbildade träd i Edens lustgård – ja, då målade man de hamlade träd man såg omkring sig.


Almens land framför andra har varit Storbritannien, men där grasserar almsjukan svårt. Ska vi skylla denna massdöd på invasiva svampar och insekter? Mårten Lind gillar inte riktigt termen invasiv, som han finner antropocentrisk. Den lägger skulden på naturen, fastän skulden måste läggas på människan själv. Det är helt enkelt den enorma handeln med virke och plantor i världen som är roten till de epidemier som drar genom biosfären. Den geografiska barriären har sprängts, konstaterar han.

Globaliseringen – han kunde gott ha skrivit världskapitalismen för då förstår man att det är pengar det oftast handlar om – är den huvudskyldige. Plantor flyttas från en världsdel till en annan och med följer bakterier, virus, svampar som växten i sin naturliga miljö lärt sig att hantera – men som i mötet med en inhemsk fauna snabbt kan ödelägga en besläktad art som inte förmår hantera de nya farorna. I en packlår av askträ från Kina kan en svamp anlända som massutplånar Nordamerikas askar. Europeisk kolonialism innebar ofta att nya grödor konkurrerade ut floran i kolonierna och även smittkoppor anlände med kolonisterna.


Mårten Lind skriver det inte, men det är svårt att komma förbi insikten att den värsta invasiva arten är människan själv. Föreställ er tusen år till av den enorma handeln mellan länder och den artdecimering det lär leda till. 

Jag ser sällan almar numera. På min gård vid Västerdalälven har jag i alla fall satt en ask. Också det är egentligen ett exempel på hur invasiv jag själv är – askar hör inte riktigt hemma i Dalarna, de som finns är ofta planterade, ibland av skogsfinnar som tog med sig dem från södra Finland. Den jag har lär väl frysa någon vinter och till slut bara bli en buske. När jag läst ut Mårten Linds bok går jag ut och betraktar den meterhöga plantan. Den har överlevt vintern. Och jag funderar på om jag inte också borde plantera en alm. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.