Jennifer Grey levde mitt i Hollywoodmyten

Självbiografin om ”hon i Dirty Dancing” är upplyftande

Alice Kassius Eggers

helskärm

Det var inte en särskilt smickrande runa jag skrev om Patrick Swayze när han dog 2011 och det handlade förstås mer om mig än om honom. Min bitterhet över att ha vuxit upp i en tid när Hollywood gjorde sitt bästa för att montera ner alla tvivel om att känslomässigt otillgängliga män är varje flickas drömpartner.

I samma Hollywood levde Jennifer Grey mitt i myten. Inte bara var hon Swayzes omtänksamma riddare i Dirty Dancing, hon gjorde också sitt bästa både före och efter succén för att stötta andra (män) och förminska sig själv. Nu har hon skrivit en självbiografi, eller en life story som det heter i tolvstegsprogrammen. För Out of the corner är lika mycket en berättelse om medberoendets progressiva sjukdom som om ett liv marinerat i show biz.

Jennifer Grey föddes in i branschen, hennes föräldrars storslagenhet understryks medan klassperspektivets frånvaro är bländande (till och med långt in i boken när Greys ödmjukhet slipat ner mina invändningar skaver användningen av ordet ”pank”: ”if you called your dad he could stop it all”, fnyser min Pulp-marinerade hjärna).

När hon efter många års klädsam kamp i b-laget läser manuset till Dirty Dancing identifierar hon sig direkt med Frances ”Baby” Houseman. En huvudroll där Greys judiska näsa inte är ett hinder utan en förutsättning, där längtan efter att kunna dansa på riktigt är febrig, och – inte minst – där meningen ”I thought I’d never find a guy as great as my dad” är startpunkten för en omvälvande transformation.

För henne, liksom för mig som ville äta filmen hel när den kom, handlade förvandlingen om att bryta sig ur duktighetspuppan och kasta sig ut i luften som en fritt flygande fjäril (i hennes fall rent bokstavligt, Greys skräck inför det beryktade lyftet i filmen överskred Babys koketta tvekan med råge). Det är bara det att den där fjärilens vingar får lite svårt att bära en kropp tung av förnekat trauma, odiagnostiserad adhd, överanpassning, bekräftelsebehov och självhat.

Det är talande att Greys enda minnen av att själv se filmen handlar om att omväxlande skämmas över hur mycket hon är i bild och att försöka få männen i hennes liv, pojkvännen Matthew Broderick och den Oscars-vinnande fadern Joel Grey, att ge henne sitt godkännande. Något som förstås misslyckas totalt. Få döttrar som växer upp med en prestationsbesatt far, vars dyrkan bygger på en lång lista villkor, dras till stabilt stöttande generösa partners med ödmjuka egon.

Att blidka lynniga män är ett heltidsarbete som funkar dåligt i kombination med att försöka göra filmstjärnekarriär. En vardag som bygger på att tro på sig själv trots ständiga avvisningar och taktlös kritik kan inte levas samtidigt som ens fokus ligger på att undvika narcissisters nyckfulla ogillande.

I ljuset av Greys historia framstår det som obegripligt hur så många kvinnor ändå lyckats i Hollywood. Inte för att manspersoner per definition har bättre självförtroende, men mer sällan uppfostras de till att det finaste man kan göra är att lämna plats åt andra. Kvinnors tendens att förväxla rättmätig stolthet med oanständig självgodhet verkar göra röda mattan till ett minfält.

Greys sätt att genom tolvstegsprogram och mognad se sina val utifrån, konstatera snarare än sörja de uppoffringar som gjorde att hennes kändisskap för evigt kommer sammanfattas som ”hon i Dirty Dancing” är trots allt upplyftande läsning. Nykter inte bara från alkohol utan från den sentimentalitet som följer i dess ångor ger hon sig själv till slut den respekt och kärlek hon förtjänar.

En bok som jag från början såg som något slags tillrättalagd PR-produkt framträder till slut som ett genuint fuck you till den inre kritiker som strösslat häftstift över Jennifers Greys livsväg.

Och nästa gång jag hör någon säga ”så sorgligt att hon förstörde sin fina näsa” och diskret föra henne tillbaka mot skamvrån, så kommer jag vänligt men resolut lyfta Jennifer Grey ut ur det hörnet.