Han satte ljuset på maktens hemligheter

Torsten Kälvemark

Edward Snowden har bevisat att NSA ser oss alla

Har din sida på Facebook ett internationellt politiskt intresse? Absolut! Hur ska man annars förklara att de informationsberusade signal­spanarna i USA och Stor­britannien ägnat så stort möda åt frågor kring sociala medier.

I ett PM upprättat av National Security Agency (NSA) i mars 2011 sägs det att medarbetarna där gjort stora framsteg när det gäller att kartlägga ”ett brett spektrum av Facebookinformation via övervakning och sökaktiviteter”. De brittiska kollegorna på signalspaningsorganet GCHQ beklagar att många användare försöker dölja en del av sina personliga data men konstaterar samtidigt att myndighetens analytiker ändå hittat svaga punkter som gör att man kan komma åt intressanta konton.

Informationen från Facebook kan ­underrättelsetjänsterna sedan kombinera med andra data från källor som Hotmail, Gmail, Skype eller Google.

Genom programmet X-KEYSCORE kan vilken NSA-analytiker som helst gå in i systemets databaser och söka på mejladresser, telefonnummer eller IP-adresser och därmed sammanställa information från hundratals miljoner människors nätaktiviteter.

Till det kommer de miljarder uppgifter om kontaktmönster från världens alla hörn som genom frivilligt eller påtvingat samarbete med telefonbolag registreras i jättelika databaser. Målet har formulerats av NSA:s chefer: ”Samla in allt!”

No place to hide heter Glenn Greenwalds bok i original. För det är verkligen svårt att gömma sig undan det allseende ögat om man inte avsäger sig all elektronisk kommunikation. Att detta öga ser rakt igenom oss hade vi nog sedan länge anat, men det är tack vare Edward Snowdens avslöjanden som vi fått alla de autentiska dokument som nu skakar omvärlden. Många av dem finns redovisade i den här boken som dessutom berättar om de tio dramatiska dagar i Hongkong då materialet överlämnades till Greenwald och hans medarbetare Laura Poitras.

Edward Snowden är förstås en hjälte. Där han sitter i sin påtvingade ryska exil får han mig att minnas Andrej Sacharov, mannen som med profetisk ­envishet förde sin kamp mot dåtidens totalitära imperium.

Den unge dataexperten har gett allt för demokratins och de mänskliga rättigheternas skull. Han sammanfattar sina skäl i ett brev: ”Mitt enda motiv är att informera allmänheten vad som görs i deras namn och vad som görs emot dem. Den amerikanska staten, i maskopi med klientstater … har påtvingat världen ett hemligt massövervakningssystem som är omöjligt att gömma sig ifrån”.

Visst är det ett totalitärt drag i den signalspaning riktad mot enskilda som USA under en längre tid ­bedrivit, allt i en paranoisk skräck för ”terrorister”.

Men nu är det inte längre ­bara statens fiender som över­vakas utan också dess vänner. När Angela Merkel fick veta att hennes mobiltelefon avlyssnats lät hon president Obama förstå att hon kände sig återflyttad till sin ungdoms DDR och Stasis nitiska kartläggning av medborgarnas privatliv. Samtidigt var hon förstås kluven i sin reaktion ­eftersom en del av Tysklands ­underrättelseorgan tacksamt tar emot information som kan vara av politiskt intresse.

För det är ju inte bara de fem länderna i ”Five Eyes” - USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland - som samarbetar för att kartlägga människors kontaktnät på alla kontinenter.

Även Sverige drar sitt strå till stacken ­genom Försvarets ­Radioanstalt (FRA) och den guldåder som Sverige sitter på genom viktiga ­kablar som passerar vårt land. Och här, liksom i USA och Stor­britannien, har politiker och allmänhet inte en aning om vad som sker i nationens namn. Kontrollorganen är papperstigrar och hemligstämpeln är ett mäktigt vapen mot demokratisk insyn.

Storebror ser dig tar inte särskilt upp ­Sveriges roll i det internationella övervakningssystemet, även om mycket pekar på att vi här spelar i en högre division än vad som motsvarar vårt lands storlek.

Sverige har i och för sig stolta traditioner på signalspaningens område och som gammal värnpliktig krypto­analytiker på FRA är jag i grunden positiv till det som ska stödja vår försvars- och utrikespolitik. Men vad som skiljer dagens verksamhet från den jag lärde känna på 60- och 70-talet är den elektroniska revolutionen och den inneboende berusning som en närmast obegränsad tillgänglighet till ­rådata ger. Plus den uppblåsta terroristskräck som får motivera varje övergrepp mot medborgerliga rättigheter.

Allt detta borde ständigt granskas av en systemkritisk tredje statsmakt. Men i ett avslutande kapitel visar Glenn Greenwald hur medierna ofta sviker sin uppgift av rädsla eller missriktad ­patriotism.

Myndigheter i olika länder har ju också visat att redaktioner ska passa sig väldigt noga. Som när säkerhetspolis tvingar The ­Guardian att bokstavligen banka sönder sina datorer eller när Greenwalds partner David ­Miranda stoppas och förhörs i nio timmar med absurda anklagelser om ”terrorism” hängande över sig.

När kritiska granskare förvandlas till ”terrorister” har vi verkligen förpassats till nyspråkets samhälle.

Samma språkförvanskare talar gärna om ”territoriell integritet” när det gäller geografiska gränser, men de saknar all känsla för integritet när det gäller ditt personliga territorium, det som kallas ­privatliv.

Där har de redan invaderat. Och inga internationella sanktioner kommer att riktas mot dessa inkräktare.

Vad ska vi då göra som medborgare? Kanske ska vi begrunda en mening där ­Edward Snowden sammanfattat sina ­erfarenheter: ”Jag har be­funnit mig i maktens mörkaste skrymslen, och det den fruktar är ljus”.

Alltså: Mer ljus!