Kvinnorna fångar alltid Knud
Publicerad 2014-12-17
Vibeke Holst skapar filmstämning i berättelsen om sin far
Så klart utan att veta om det, blickar småjordbrukarpojken Knud Holst Andersen in i sitt framtida jag på väg mot inträdesprovet till gymnasiet. Han möter en nedgången drucken man som tigger pengar till sprit. Präglad av en frikyrklig moral ger pojken bort sina slantar. I den stunden blir han adlad: Knud den store.
Hanne-Vibeke Holst, Knuds dotter, vet allt om den sortens filmiska planteringar och hon kan sätta sina cliffhangers och oneliners. Inte för inte har hennes romaner blivit framgångsrika tv-serier.
Ett pappaporträtt som det här jag ännu inte sett, jag menar läst. Knud Holsts livs historia serveras som en påkostad och effektivt kronologiskt berättad amerikansk film. Om en begåvad uppkomling som blir en självupptagen författare och konstnär. En patriark som låter den yrkesarbetande hustrun sköta småynglen och som dövar prestationsångesten och mindervärdeskomplexen med sprit.
Dottern berättar ömt, med mild ironi, kliver in i huvudet på sin far, tar makten över honom, den bortvände fadern som bröt kontakten. Utifrån intervjuer, privata dokument och ambitiösa arkivsittningar skapar hon en hybrid på 530 sidor: bildningsroman, klassreseberättelse, äktenskapsskildring och författarbiografi.
Knud bryter med sin bakgrund och gifter sig med polismästarens livfulla och lika studiebegåvade dotter Kirsten. En trofé, biljetten in i en högre samhällsklass. Ja, och det är borgerligheten han vill bli bekräftad av med sina modernistiska noveller och dikter.
Inga lantarbetare i Nexös litterära proletäranda här inte.
I en satirisk scen är den nyss debuterade, hårt anspände Knud hembjuden med sin fru till den mäktige Klaus Rifbjerg. Där har kulturbranschens ”lejonhannar” samlats, de högst rankade, för att positionera sig genom att tala ringaktande om kollegor. Kontrasten mellan de dryga författarmännen och osäkerheten hos det unga allt för uppklädda paret kunde vara en scen i Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen.
Livets gång för kulturmannen Knud fungerar också som en tidsskildring av 1900-talets senare del: flytten från landsbygdens stugor och gårdar till villasamhällena där den sexuella revolutionen och konsumtionssamhället krockar mot uppväxtens jante och sparsamhetsideal. Dessa motstridiga känslor som kränger.
Så går det också utför i en flott villa möblerad med finaste dansk design. Var det i stunden när Knuds hustru klev fram som framgångsrik deckarförfattare? Eller när hon började ställa ultimatum om supandet? Kvinnor med krav får precis allt att slakna.
Feministen Holst ser naturligtvis till att mejsla ut romanens biroller - kvinnorna på vägen - till intressanta porträtt. Ett av romanens budskap lyder att var Knud än befinner sig i sin självdestruktivitet står det alltid ett ömt kvinnohjärta där. När han sjunker står kvinnliga krockkuddar på led för att göra fallet mindre smärtsamt. En patriark får inte tappa ansiktet, ty då förlorar även kvinnorna - som är slavar under patriarkatet - sin heder.
Till sist – i ett alltför långrandigt slutavsnitt - står också de försmådda döttrarna som gråterskor vid faderns dödsbädd. Hur grisigt ”de stora” männen än beter sig, hur illa de än drattar på ändan, landar de mjukare än vad någon kvinna av samma skrot och korn skulle göra.
Den underliggande frågan som ställs: Hur mycket är konsten värd? Vilka offer är rimliga? Hur hade Knuds liv sett ut ifall han tonat ned sina höglitterära ambitioner?
Under läsningen irriterar jag mig på en mekanisk prosa som inte ändrar berättarstämning vad som än händer mellan eufori och självmordstankar. Ironiskt nog fyller författaren i mina ord när hon för fram faderns syn på dotterns författarpersona: ”ett slags moderiktig damtidningslitteratur om att balansera mellan kärlek och karriär”.
Men fadern måste också tillägga att succédottern faktiskt är ”underhållande, medryckande”.
Den store lille Knud hade rätt. Tråkig är hon inte, Hanne-Vibeke Holst.
