Boken om Lars Lucidor är en läsfest för nördar
Annika Sandéns ”Jag, en olycklig spåman” fångar 1600-talets ruffiga gränder
Publicerad 2023-12-26
Ibland hittar man en gammal skald och känner hur det går en skälvning genom litteraturhistorien. En författare som förebådar senare tider och tycks blinka direkt till oss. Det kan vara en dokumentärpoet som Bellman, en svartrockare som Stagnelius, en punkare som Fröding – eller en demokrat som Lasse Lucidor (1638–1674). När man läser dessa författare är det som om dåtiden skakar pälsen som en stor blöt hund, så att några snillen faller som friska daggdroppar ur historien.
Lucidor den olycklige – som han själv kallade sig – levde ett fattigt och våldsamt liv, då kungligheterna svälte fram en stormaktstid. I det bigotta samhället som växte fram debuterade han med en dikt om att slicka fitta. Några decennier senare dog han i duell efter att ha kallat en adelsman ”hundfitta” på krogen Fimmelstången. Under sitt korta liv skrev han bland annat mästerverket ”Skulle jag sörja vore jag tokot” – skaldernas nationalsång som fortfarande sjungs på krogar i Stockholm.
Länge var han dock bortglömd, men under senare delen av romantiken återupptäcktes han av författare som Karlfeldt och Heidenstam. De betraktade allt han skrev som sprunget ur ett bohemiskt inre och såg inte hur han jobbade i genrer, som bröllopsdikten eller den nymodiga dryckesvisan. Den bilden har levt kvar till så sent som 1990-talet, då Torbjörn Säfve skrev en tendentiös (men lysande) biografi om honom.
Annat är det med Annika Sandéns nyutkomna och HK (historiskt korrekta) bok ”Jag, en olycklig spåman”. Sandén, som är docent i historia, pillar och tricksar fram en nyanserad bild av de fåtaliga vittnesmål som finns från 1600-talet. Bilden av den självvalda bohemen slår hon effektivt ihjäl. (Jo, Lucidor var fattig, men gjorde allt för att slippa).
I stället porträtterar hon honom som en genremedveten diktmånglare, präglad av sin tids hederskultur. Men framför allt som en författare som försökte leva på sin penna. På så sätt skapar hon ett märkligt korrektur: Lucidor går från att vara ”en svensk Diogenes” till en föregångare till yrkesförfattarna. Nu ska det sägas att detta också är en tidstypisk bild från deckardrottningarnas epok – några yrkesförfattare existerade inte förrän mitten av 1800-talet.
Ändå är ”Jag, en olycklig spåman” oavbrutet fascinerande läsning. Sandén kan 1600-talet innan och utan och lyckas pedagogiskt vägleda läsaren genom Stockholms bakgator. Dessutom skriver hon med lyster: som när hon målar upp scenerna från Fimmelstången där Lucidor stupar. Något oväntat får hon läsaren att tycka synd om mördaren – Arvid Storm – som fram till duellen försöker lugna Lucidor. När Storm efter dådet provar att fly genom en skorsten, men misslyckas, och gömmer sig under ett dunbolster – ja, fasen om man inte ömmar för honom.
Detta är ett exempel på riktigt bra historieskrivning: en god gestaltning vickar perspektivet något och en mytologiserad scen förlorar sitt romantiska skimmer. Som en bonus förstår vi att duellerna var sin tids koranbränningar – ett otyg som de styrande var emot men inte gjorde något åt.
”Jag, en olycklig spåman” är ingen nybörjarbok för Lucidor-läsaren. För den som vill förstå hur hans dikter glöder över orättvisorna i den guilded age som stormaktstiden var, som vill sätta sig in i hans filosofi om att förvandla livets tragedi till komedi eller bli berörd av hur han använde vanitas-motivet finns lysande introduktioner av Torbjörn Säfve och Sven Stolpe. Men för oss av lite mera nördigt sinne – som gärna inspekterar en ruffig 1600-talsgränd – är Sandéns bok en läsfest.
