Levande och döda

Makabra bilder av Sally Mann gör det svårt att sova

Efter att ha sett utställningen med Sally Manns fotografier har jag på kvällen svårt att somna. Det är de makabra fotografierna av förmultnande kroppar som hemsöker mig. Särskilt ett av dem, där likmaskar gröpt ur ett ansikte så att där bara återstår en gul krälande massa, envisas med att lägga sig på näthinnan när jag blundar. Människokroppar som ligger utslängda i en terräng, ibland påklädda ibland nakna men alltid fullkomligt avhumaniserade, som krigs- eller brottsoffer.

Det här är bilder som slår under bältet, som lystet spelar på betraktarens hyenainstinkter. När den första chocken lagt sig har jag bara en fråga i huvudet: får man verkligen behandla avlidna på det här sättet? Hur är det möjligt?

Bilderna är tagna utomhus vid ett rättsmedicinskt utbildningscenter i Tennesse, där man forskar på hur människokroppen sönderdelas under olika förhållanden. En del av kropparna är verkligen donerade till forskning, men andra är sådana som ingen anhörig gjort anspråk på. De är ”unclaimed”, som det heter på engelska, vilket närmast för tankarna till gammalt kvarlämnat hittegods. Vem som helst begriper ju att det rör sig om fattiga och ensamma människor som inte har någon som kan föra deras talan. Sally Manns fascination inför döden som organisk process verkar här helt ha slagit ut hennes moraliska kompass.

Under presskonferensen, där vi journalister absurt nog sitter och mumsar på smörgåsar och kakor mitt i utställningen, framgår att Sally Mann främst ser bildserien som ett sätt att utmana våra tabun kring döden. Klassperspektivet förefaller osynligt för henne. Jag tänker att man blir hemmablind i ett amerikanskt samhälle, där en del av befolkningen helt enkelt inte räknas.

Sally Mann är främst intimsfärens briljanta skildrare. Om man bortser från de problematiska likbilderna, innehåller denna retrospektiva utställning många fina verk. Särskilt fotona av de egna barnen i den kontroversiella serien The Immediate Family, som i början av nittiotalet i ett slag gjorde fotografen världsberömd när kritiker skällde dem för att vara pornografiska. Här får vi se en svit färgbilder som inte visats så ofta tidigare.

Stolta, smutsiga och frimodiga barn är det som poserar och leker framför kameran. Inga inställsamma leenden, utan sturska uppsyner och gester som tycks samarbeta med modern för att fixa en bra bild. Genomgående är den pulserande röda färgen; ett blodigt fiskhuvud som måste undersökas, hallon som spetsas på fingertopparna, rinnande näsblod över en bar mage.

Söderns eftermiddagsljus får allt att glöda inifrån. Det är en uppskruvad sensualism som uppenbarligen skapar oro hos den bigotte betraktaren, hos den som förväntar sig att barn ska ha samma utstrålning som Shirley Temple.

I serien Proud Flesh (2003–2009) har Sally Mann vänt kameran mot sin make sedan trettiofem år. I slutet av nittiotalet drabbades han av muskeldystrofi, vilket syns i en del av bilderna. Men de handlar inte bara om mannens bräcklighet, utan också om hans resning och styrka. Fotografierna är tagna med den så kallade våtplåtsmetoden som Mann gärna använder. Tekniken som är från 1850-talet innebär att man använder stora glasplåtar där exponering och framkallning måste ske innan plåten torkat.

Då exponeringstiden är på upp emot två minuter kan man i partier uppnå en fantastisk skärpa, men man får också utsuddningar av minsta rörelse. Den preparerade plåten är också känslig och det blir lätt rispor och fingeravtryck i den. Ojämn preparering ger också utrunna klumpar och andra effekter.

Det här är fotografi som närmar sig måleri. Mann målar med slumpens hjälp fram dunkelt sköna rum för mannens kropp att vila i.

Men det är också olycksaliga rum som för tankarna till likvaka. Döden är alltid närvarande i Sally Manns bilder, men det gör sig bäst när den som här är inmängd i det ännu levande livet.

Camilla Hammarström