I ett tifo slipper vi konstnärens avsikt
Som konstkritiker är det svårt att förhålla sig till kollektiva skapelser – och underbart
Efter ett av årets många ”skandalderbyn” i våras fick SVT Kulturnyheterna den briljanta idén att göra en fördjupning om fotbollens supporterkultur. Resultatet blev ett bra program, och det tycker jag inte för att jag själv var med. I själva verket var min och Clemens Poellingers insats mer att betrakta som ett inhopp i 87:e minuten.
Vi skulle prata om tifon ”ur ett konstkritiskt perspektiv” – om vi lyckades vet jag inte men jag blev medveten om ett konstkritiskt problem: Det är oväntat svårt att förhålla sig till kollektiva skapelser. Som tifon. Som till exempel förra årets skandalomsusade Documenta i Kassel. Liksom sommarens livligt debatterade installation i Göteborg: ”Drömmarnas monument”.
Dessa kollektiv, konstnärliga eller ej, kan bestå av så många individer att namnen slutat betyda något, det kollektiva verket ska stå för sig, utan att behöva någon upphovsperson. Idéer krokar i varandra, ut- eller avvecklas.
Alla konstnärliga utbildningar går ut på att studenten ska kunna tala om sitt verk
Verket. Ja, det är sällan slutmålet — i stället är det processer och förändring. Ta tifon till exempel. Ofta bygger det på deltagande av hundratals individer, är synligt i några minuter och sedan förpassat till evigheten, dokumenterat men lika flyktigt som en performance. ”Drömmarnas monument” avslutade sin tid i Göteborg i stora konflikter, men var fram tills dess en plats för samtal, musik – och en vinnande känsla att synas mitt i en kommersiellt dominerad central stadsdel. Kanske är det helt i linje med verkets flyktighet att det alla kommer minnas av det nu är – bajs. Det enda vi alla producerar utan vinstintresse (jag kan ha fel här).
För 55 år sedan proklamerade Roland Barthes författarens död, verket var allt. Men sedan dess har den döda författaren/konstnären med besked rest sig från graven. Alla konstnärliga utbildningar går ut på att studenten ska kunna tala om sitt verk. Analysera det. Presentera en färdig tolkning. Ingenting är så frustrerande för en konstkritiker som den färdiga tolkningen, den smidigt framförda, felfria analysen. Vi vill ha något kvar till oss, något oförklarat. Något som är själva konstens mening. Att den betyder olika saker för olika människor och olika grupper.
Den individcentrerade utbildningsinriktningen (åter)skapade monstret från förr: Det är konstnärens avsikt som räknas. Konstnärens inre, hens biografi och förutsättningar.
I det klimatet får tifogrupper såväl som anarkistiska monument på Götaplatsen och förbisedda kollektiv från det globala syd se sig om på annat håll för erkännande och bedömning. Det är inte en individs innersta som står på spel. Vilket ju egentligen är underbart.
