Det du ser kan visa sig vara något helt annat
Berlinde De Bruyckeres konst är genuint spännande
Publicerad 2024-02-08
Det är luftigt, pampigt, avskalat. Och lite chockerande. Entrén till Berlinde De Bruyckeres utställning på konsthallen Artipelag utanför Stockholm domineras av två stora verk som båda bär sårbarhetens och dödlighetens prägel.
Allra först en mänsklig gestalt som tycks klättra, eller klamra sig fast på en sliten järnstolpe. Längre in en häst som hänger i sin ena framhov från något som påminner om en galge.
”No life lost” är en tröstande titel på en utställning och den behövs här, för att balansera nederlagets ackord. Hästen, i naturlig storlek och med naturtrogen päls, är gjuten i vax. Dess mjukhet är överväldigande och i balanserad kontrast till det podium av tungt, rostigt järn som bär upp den.
Här är en ton satt som kommer att varieras längre in i salarna. De Bruyckere är starkt inspirerad av konsthistorien, bland annat barocken och dess teatrala dödskult och av stillebenmåleriet som hon ger liv i skulptural form.
Hennes antropomorfa former var det som fångade intresset inte bara hos mig under biennalen i Venedig 2013, då hon visade sin ”Kreupelhout – Cripplewood” i den belgiska paviljongen. Skulpterade trädstammar som tycktes omsorgsfullt lagade, trösterikt omhändertagna. Grenar som tonade ut i benlika former. Någonstans mellan det mänskliga och den natur vi omger oss med och sakta förstör.
På Artipelag återkommer dessa vaxgjutna träd och grenar på olika sätt i flera verk. Enorma skapelser som dominerar rum. Eller smäckra former som klamrar sig fast vid varandra i ett vitrinskåp. Visst väcker hennes verk associationer till existentiella frågor – här balanserar döden och livet – men mest av allt är det omsorgsfullheten. Detaljerna, den tid som har lagts ner.
De Bruyckere rör sig skickligt mellan materialen – vax, filtar, läder, järn. Hon lyckas framställa verk som framgångsrikt pendlar mellan det naturliga och det skapade. Man tror man vet vad man ser – tills man tittar en gång till. Detta är tydligast i de första salarna, längre in i utställningen blir de mänskliga formerna tydligare, som verket ”Robin V” eller de akvarellerade teckningarna som skapades under hennes första graviditet: ”Parasiet”. Här blir illusionsleken mindre viktig och utställningen lite mer ytlig, lite mindre intressant.
Artipelag är konsthallen som lever på sitt läge och sin arkitektur. Just nu blir balansen ovanligt lyckad mellan den natur som tränger sig in via de stora fönstren – grön, levande, vild – och den stillsamma, ambivalenta konsten med sin nedtonade färgskala.
Men tillbaka till den första salen och figuren som klänger, eller hänger, på stolpen. ”Schmerzenmann IV”, smärtomannen, hör till en kristen motivkrets där Jesus är den lidande, offret med sin törnekrona. Verket är ett av flera som har en relativt tydlig koppling till konsthistoriska motiv, av kristen art. Och det är förstås en helt fri tolkning av motivet som De Bruyckere utför, med den bleka, ihopkrupna, sårbara kroppen. En allmänmänsklig, djupt empatisk tolkning och det är nog den som är behållningen med hela utställningen.
