Naturen hägnas in och allemansrätten hotas

Jens Assur visar upp en natur där civilisationen alltid är närvarande

helskärm

Det börjar bli trångt i naturen. Det är inte fjällets topp du ska söka dig till om du vill vara ensam. Träffar du inte andra människor på vägen upp möter du spåren av dem. Bara sommarsäsongen 2020 övergavs 100 tält runt Kebnekaises fjällstation, bland högarna av matförpackningar, toapapper och engångsgrillar. När Kebnekaises andra glaciärtopp smälter bort av klimatförändringarna växer en ny människoproducerad topp fram.

Älskar vi naturen till döds frågar sig fotografen Jens Assur, i sin nya fotobok och utställning ”Privat natur” på Liljevalchs. Efter åren i Stockholm som toppfotograf på Expressen, med hyllade fotoböcker som ”Hunger” och filmer som ”Korparna”, har han nu med familjen återvänt till Jämtland. Från att ha dokumenterat supermegastädernas framväxt och följt globaliseringens spår söker sig nu Assur inåt i sin familj och utåt i naturen.

”Privat natur” är en dubbeltydig titel. Det handlar om en privat resa för Assur, en dokumentation av sju år i naturen med familjen. Det är en flykt från skärmarna, där naturen blivit en utmaning och ett äventyr att komma samman kring. Men trots att familjen är i centrum för fotoprojektet blir det aldrig privat. Man grips aldrig av känslan att tjuvkika i en familjs personliga fotoalbum. Inte ens när Jens Assur hukar över sin toalettgrop uppe på fjället. Det är snarare som att passera en familj på vandringsleden. En kort glimt och en hälsning.

Civilisationen är däremot hela tiden närvarande. Den smyger in i bilderna i skuggorna av skidliftar, vägar, skyltar och båtar i fjärran. Spåren av människorna är överallt. Även skärmarna smyger sig in, barnen tar sina selfies på bergstopparna. Det är en natur som inte existerar utanför civilisationen. Där gränsen mellan civilisation och natur fallit, om den någonsin ens funnits. Här finns den andra anspelningen i Assurs titel. Naturen privatiseras, inhägnas och kommersialiseras. Vandringslederna blir trafikleder. Vandraren en naturkonsument, som ska dela plats med snöskotrar, mountainbikes och helikoptrar.

I fotoboken skildrar poeten Aase Berg naturen som det skrämmande och religionshistorikern David Thurfjell naturupplevelsen som en religiös känsla. Men naturen har blivit tam. Biologen Henrik Ekman visar på den vilda och orörda naturens försvinnande. Vi rör oss i en domesticerad monokultur där tamboskap, granåkrar och kulturlandskap är dominerande. Friluftsforskaren Klas Sandell beskriver hur friluftslivet uppstod som rörelse, där ett av de centrala målen var att låta stadsbarnen återknyta till naturen. Texterna utmynnar i samma varning som utställningen: allemansrätten är hotad.

Idéhistorikern Sverker Sörlin läser Assurs foton som slutet på en kolonial livsstil, ett farväl till resandet. Fossilutsläppen från charterflyget, weekendresor med helikopter till fjälltoppar, skidsemestrarna i Alperna. Inget av detta är hållbart, det kan inte fortgå. Naturupplevelsen som konsumtionsvara skildrar slutet på vår ohållbara senkapitalism.

Ekologen Garrett Hardin beskrev det redan 1968 som allmänningarnas tragedi (”tragedy of the commons”). Hur trycket på det allmänna skulle bli så stort att det skulle leda till rovdrift, utplundring och vanskötsel, där ingen tog ansvar för allmänningens fortlevnad. Måste allemansrätten inskränkas för att naturen ska räddas? Nobelpristagaren Elinor Ostrom höll inte med. Hon lyfte i stället hur hållbara allmänningar (commons) var de som sköttes gemensamt, var en gemensam (common) angelägenhet. Mot den privata naturen ställde hon den gemensamma naturen. Jens Assur lämnar en öppning för det gemensamma, att vi behöver mer bildning i att gemensamt vårda allemansrätten. Han bidrar i fotoboken med en egenskriven handbok i praktiska råd för ett hållbart vildmarksliv.

Kanske blir det nästa etapp på Assurs naturvandring? Jag skulle gärna se utställningen ”Gemensam natur”, om de gemenskaper som uppkommer ur allmänningar och sköter om dem. Om viltvårdarnas gemenskap i jaktlaget, byalagets skötsel av skogsvägar och vandringsleder, friluftsföreningarnas naturläger, miljökämparnas skogsockupationer, samebyarnas renbete och folkodlingarna i stadens gröna kilar. Där gemenskaperna inte bara är naturskyddande, utan även naturen gemenskapande.