Först Hilma af Klint – och nu Lotte Laserstein
Ännu en bortglömd kvinnlig konstnär tar plats i konsthistorien
Publicerad 2023-11-11
Lotte Lasersteins (1898–1993) ”Kväll över Potsdam” målades 1930 och kan utan alltför mycket skohorn tolkas som ett förebådande av den tyska katastrofen. Här breder en stad ut sig nedanför balkongen, lite kullig, i mulnande sommarkvällsljus. Man känner fukten komma krypande och antagligen inte bara den. Sällskapet på balkongen är tyst, var och en i sin bubbla av tankar. Måltiden är avslutad, en trötthet härskar.
Konstnären var judinna och skulle bara några år senare se sina möjligheter till försörjning och rimligt liv steg för steg förstöras. När hon 1937 blir inbjuden att ställa ut på Galerie Moderne i Stockholm hoppar hon av och stannar sedan resten av livet i Sverige.
Utställningen ”Lotte Laserstein – ett delat liv” har nu nått Stockholm efter att ha visats i Malmö över sommaren. Ännu ett ”nyupptäckt” konstnärskap passas in i Moderna museets strategi att aktivt skriva in fler kvinnliga konstnärer i konsthistorien, som nyligen Monica Sjöö och förstås Hilma af Klint.
Utställningen har vunnit på att kunna bre ut sig lite mer än i Malmö. Framför allt är ”Kväll över Potsdam” med, vilket är ett riktigt lyft för helheten. Många av de tidiga verken är fantastiska, sensuella, skarpt skärskådande av den moderna människans liv under Weimartiden. Ibland rentav optimistiska.
Lotte Lasersteins favoritmodell Traute Rose är ofta med, inte sällan skildrad med en blick som är hyfsat queer. Konstnären och modellen är ett klassiskt motiv, där den heterosexuella och patriarkala normen gjort att målningar alltför enkelt tolkats som att modellen, hon är också älskarinnan. I fallet Laserstein är det kanske knepigare, om man med knepigare menar att man inte kan veta. Men det har man ju å andra sidan aldrig kunnat.
Så egentligen är det lika ointressant om de hade en relation som att veta vad som ”egentligen” är sant eller vem som är vem i en roman. Konsten är lika öppen att se och tolka – målningarna är sensuella, med en helt egen ton som absolut kan läsas som queera, eftersom de också tillkom i en tid av ökad öppenhet.
I fokus för utställningen är annars migranten, i titelns ”delade liv”. Tillhörighet är en fråga om både tid och plats. Lotte Laserstein föddes i Ostpreussen, nuvarande Polen, och avled i Kalmar. I mer än 55 år var hon verksam i det land hon aldrig riktigt gör till sitt. Hon målar porträtt på beställning för att försörja sig – inte helt olikt den Anders Zorn hon högaktar – och trots att hon lever för att måla och målar för att leva blir hon aldrig riktigt insläppt i det svenska kulturlivet. Det är den mosaiska församlingen som hjälper henne med kontakter och stöd, och hon umgås mest med andra migranter.
… som en berättelse om konstnärers villkor är måleriet högaktuellt.
Det är platsen, men också tiden. Laserstein målade oftast i den stil som kommit att kallas Den nya sakligheten – en realism med drag av både modernistisk abstraktion och renässansinspirerade kompositioner. Den föll ur mode under 1900-talets senare del till förmån för en radikalare modernism. Laserstein beklagade ibland att hon inte var rätt i tiden – ”jag skulle behöva resa, men förmodligen snarare till ett annat århundrade än till ett annat land”, skriver hon till Traute Rose sommaren 1946.
Målningen ”Aftonsamtal” (1948) skildrar konstnären i en grupp människor, alla flyktingar som hon. Kriget är över och framtiden oklar, men trots den dova färgskalan känns målningen mer optimistisk än Potsdam-kvällens tysta rädsla. Här pågår just ett samtal, uppenbarligen allvarsamt. Ett stilla repande i var man befinner sig i livet, delade erfarenheter av sorg.
Annars är det mesta som visas i den svenska delen av utställningen porträtt och landskapsmåleri, ett och annat stadslandskap. Sammantagna ger dessa porträtt ändå en bild av svensk historia, av migranterna, överklassen, barnen. Framtiden som skymtar i bakgrunden, som telefontornet i ett porträtt av Carl (Charles) Juhlin-Dannfeldt (1938) eller den som bara är grått sudd, i målningen ”Emigranten” (1941) som föreställer den blivande vännen Walter Lindenthal, också han judisk flykting från Berlin.
Lotte Laserstein fick mot slutet av livet ett mindre genombrott och framför allt det senaste decenniet har hennes konst blivit mer och mer uppskattad. Mest det hon målade fram till 1937, det svenska har ansetts mindre intressant, konstnärligt. Det passade inte riktigt in, sant, men som en berättelse om konstnärers villkor är måleriet högaktuellt. Och den konstnärliga skickligheten är en konstant.
