Nåt av det finaste man kan se i Stockholm nu
Conny Karlsson Lundgren ger liv åt hbtqi-historien
Publicerad 2024-02-14
Unga män i ljusa kläder. En glänta i skogen. Homofob tidningstext från tidigt 1900-tal. En lägenhetsinteriör som aktiveras med läsning av rörande kärleksbrev. När den första större utställningen med Conny Karlsson Lundgrens verk nu öppnat på Bonniers konsthall dras linjer i både tid och rum. Hbtqi-historien får liv och blir del i ett samtal om oss själva.
I november invigdes Karlsson Lundgrens hbtqi-monument ”Gläntan” i Göteborg, ett verk som förtjänar att nämnas i sammanhanget. Här har tre nivåer av rum byggts upp, i botten en stenläggning som är en exakt gestaltning av den gamla gayklubben Touch, som fanns alldeles intill monumentet på Esperantoplatsen. Ovanpå detta två lager i marmor som avbildar lägenheter med hbtqi-historia. Allra högst upp några kuddar. Monumentet lyfter historiska lager med en sensuell touch och just så fungerar också utställningen på Bonniers konsthall.
I historien kan vi se och hämta fördomar, kategoriseringar, förtryck, olycka. Men Karlsson Lundgren lyckas både synliggöra allt detta och lägga ett raster av ömhet, liv, kärlek. Ett exempel: ”Prolog (Göteborgsaffären)” är ett rum tapetserat med en hundra år gammal tidningstext från det antisemitiska och minoritetshetsande bladet Vidi. En hatisk, sensationslysten text om ett besök på en bögfest i Partille som har avsikten att väcka läsarens äckel. Konstnärens svar är att lyfta ett par visuella signaler – till exempel ett halsband – och på så sätt ta makten över historien.
Det är en fascinerande metod, som återkommer på flera ställen: att lyfta en historia av förtryck och fylla den med mänskligt liv, med begäret och lusten. ”Jag kysser dina ögon” är titeln på det hela, hämtad från den brevsamling som aktiveras i konsthallens centrala sal. Här är ett rum i rummet byggt, en replik av den lägenhet där ”fabrikören” författade sina kärleksbrev till ”matrosen” under 1900-talets första år. Brev som sedan användes som bevismaterial vid den rättegång som ledde till hård bestraffning. Dessa brev ska under utställningsperioden läsas i en serie performances och salen blir så en scenografi – gestaltad som en queer visuell historia av både nyskapat och inlånat.
En stor del av utställningen är byggd på detta sätt: konstnärscurerade rum som väntar på att ges ännu en nivå av liv. Stor vikt har ”Åkes samling” – en privat samling av queer konst, foto, teckningar, måleri, skulptur – som tar plats runtom i salarna. En del är välkänt, annat mindre bekant. Det är ett genomtänkt och effektivt grepp: ”Jag kysser dina ögon” blir en sorts hbtqi-encyklopedi, något allomfamnande.
Verk från så långt tillbaka som 1999 finns med, men drunknar lite i de större installationerna. Till exempel den fina filmen ”Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes)” faller lite utanför, långt inne i en korridor. Utställningen är, i all sin praktfullhet, också en smula mager där den väntar på performanceinslag och annan aktivering. Det är en trend som blivit alltmer påtaglig under senare år och inget unikt för just denna utställning.
Det finns ett lika skört som sensuellt som megalomant drag i det hela. Ytterst tilltalande och troligen det finaste man kan se just nu i Stockholm. Men glöm för all del inte att titta till eller vila på de där marmorkuddarna i Göteborg om tillfälle ges.
