Bowies livsverk får en att tappa hakan

Andres Lokko

Utställning i London av musikikonens alster en riktig höjdare

Oj. Alltså, jäklar, vilket megasuper-oj.

Jag har aldrig sett någonting liknande.

När hela bottenvåningen på gigantiska Victoria & Albert Museum i Londons Knightsbridge har annekteras av David Bowies livsverk kippar man – om man någonsin haft ens den minsta relation till hans musik, stilistik och idéer – efter andan så fort personalen har satt på en de små digitala hörlurarna innan man går in genom dörren till David Bowies barndom.

För det är där det börjar.

I Brixton, sent 1940-tal, och det som genast slår en är att David Bowie själv har sparat allt han någonsin har gjort, varit delaktig i eller blott utgjort en figur i periferin av. Öppnandet av ”The David Bowie Archieves” på The V&A är en uppenbarelse som saknar motstycke i pop- och konsthistorien.

Den här artisten, som alldeles nyligen gjorde en strålande comeback med sitt första album, The Next Day (Iso records/Columbia) på tio år, har aldrig slängt någonting. Inte en endaste pinal. Bowie är en klassisk ”hoarder”, en samlare och dokumenterare av sin egen karriär så till den milda grad att man får intrycket av att han redan som nybliven tonåring visste exakt vart han var på väg.

Man vandrar genom rummen, David Bowies liv och verk, och häpnar över vad han faktiskt sparat för eftervärlden i sitt oändliga arkiv.

Det är en grej att varenda scenkostym – från Ziggy Stardusts stickade japanska dräkter via Den Tunna Vita Dukens monokromt svartvita skjorta och väst till den där mintgröna kostymen han bar under ”Serious Moonlight”-turnéen har fått hänga i en malpåse – men som hyfsat engagerad Bowie-fanatiker är det de små, små glasmontrarna vid sidan av det man känner igen som fascinerar mest: I en av dem hänger hans nyckelknippa till lägenheten han delade med Iggy Pop under åren i Berlin.

I en annan återfinns Bowies specialdesignade kokainsked som han bar runt halsen under inspelningen av soulalbumet Young Americans (1975).

Men också varenda skiss, textutkast och omslagsidé redan från den era där han fortfarande hette David Robert Jones och spelade saxofon i södra Londons mod-combo The Kon-rads.

Och så plötsligt – bang! – går man in i nästa rum och BBC-journalisten Alan Yentobs makalösa dokumentär The Cracked Actor, från 1975, projiceras över två hela tjugo meter höga väggar. Då och då släcks en fjärdedel av duken ner och ytterligare några av Bowies scen- och tv-kostymer visas liksom bakom filmen.

De bara skymtar fram. Ty de är så många.

Det är, som du kanske märker, svårt att bibehålla någon som helst form av objektivitet när man vandrar genom V&A:s salar tillägnade Bowie. Man måste hålla hakan i handen hela tiden för att inte tappa den i golvet.

Men man går också ut i vårvädret i Knightsbridge, sneddandes genom Hyde Park, med en märklig känsla av att just ha utsatts för den ultimata narcissismen: David Bowie har själv sparat allt detta. I något temperaturreglerat Shurgard-förråd har alla dessa kläder, servetter med textutkast och skisser över ett visuellt samarbete med Klaus Nomi på Saturday Night Live sparats av upphovsmannen själv. Som om han från redan vid tolv års ålder visste att han en dag kommer att föräras med just en sådan här utställning.

Det förtar inte på något vis effekten av att omslutas av David Bowies liv som vore man i en kokong för en timme eller två. Men det är tankar som snurrar i huvudet när man med utställningskatalogen under armen, aningen motvilligt, till slut måste lämna David Bowie Is och bege sig ut i verkligheten igen. För det är någonting med just Bowie som placerar honom snäppet högre upp i en pophistorisk kanon än några av sina generationskamrater – vare sig de heter Bob Dylan, Lou Reed eller Bruce Springsteen.

När jag skriver det här lyssnar jag på Bowies livealbum, Stage, inspelad under den turné som även nådde Kungliga Tennishallen i Stockholm 1978 och slås än en gång av hur den ständiga framåtrörelsen i hans musik – och garderob – skedde i en hastighet som saknar paralleller i musikhistorien.

När jag kommer tillbaka till The portobello hotel där jag bor under de här dagarna i London sitter Van Morrison och äter ett äpple i frukostmatsalen. Ja, Van Morrison!

Jag älskar Van Morrison. Vill helst gå fram och trycka hans hand och bara säga ”tack för allt, speciellt Astral Weeks”. Men han ser så ilsken och tvär ut så jag vågar inte. Klotrund, 1.57 lång och gömd under en toppluva sitter  han i sin stol och smågrymtar medan han sätter i sig sitt äpple.

Jag låter honom vara.

Några timmar senare kommer jag åter tillbaka till hotellet. Van Morrison sitter där igen, i frukostmatsalen. Men nu har han tagit av sig toppluvan och äter en bakelse. Eller om det är en tårtbit. Det förblir aningen oklart. Men kan ändå inte låta bli att lite försynt studera den här Danny DeVito-formade lille herren i sina fotriktiga skor och överdimensionerade – men för korta – täckjacka som det sticker ut en sliten tweedkavaj under.

David Bowie skulle aldrig, aldrig ha tillåtet en annan människa att se honom i det skicket. David Bowie är – var och förblir – den fulländade popstjärnan.

Åk. Dit. Nu.

Du. Måste. Se. Den. Här. Utställningen. ”We can be Heroes/ just for one day”.

Det är en order, inte en rekommendation.

Andres Lokko