Vår framtid kan vara en oformlig levande blobb
Göteborgsbiennalen är optimistisk, trygg och vänlig – för det mesta
Publicerad 2023-10-02
Först tänker jag: vilket listigt sätt att maskera halvtrist måleri. Men sedan händer något i Joana da Conceiçãos installation ”Cosmic Solipsism”, längst upp i Röda Sten konsthall. Liggande på en tjock gymnastikmatta ser vi hur en grupp målningar förvandlas med hjälp av ljus som tar fram olika färger, skuggor, aspekter. Det är ett skådespel, en natthimmel som blir scenografi att själv fylla i. Verket är ganska representativt för biennalen – känslan av att komma lite försent till ett skådespel samsas med känslor av harmoni, välvilja, glädje.
För att nå hit, till den mjuka mattan med sin glatta yta, till det meditativa, måste först konsthallens stora salar forceras. Salar som utmärks av avskalat, lågmält, elegant installerade konstverk. Där ligger Maria Yerez oformliga ”Yabba” och pyser och andas, där är queera kroppar närvarande, där dansar ungdomar på Cxema-fest i Ukraina 2019 i verket ”Dedicated to the Youth of the World” av Yarema Malaschuk & Roman Khimei. Och mitt i alltsammans Yong Xiangs gestaltning av krispig bambuskog i möte med möbelsnickeri.
Göteborg International Biennial for Contemporary Arts, GIBCA, den tolfte i ordningen, har en helt annan inriktning än många av de tidigare, som ofta haft Göteborg som tema, senast med den koloniala historien. Nu har curatorn, chefen för Kiasma i Helsingfors João Laia, lagt sig mer i framtiden, en global framtid eller i vilket fall som helst inte en geografiskt fastställd framtid.
Vi är nog ganska många som inte ser så värst positivt på en sådan. João Laias budskap är något förenklat att framtiden kan räddas av det queera i bred bemärkelse, av att se bortom det normativa men framför allt genom gemenskaper som upphäver centrum/periferi, vi/dem, och så vidare.
Som så ofta i konstsammanhang är det inte helt lätt att se sambanden mellan utställningen och utställningens idé. En utställning är inte heller ett akademisk text, som ska leva upp till sina satta mål. Men ett verk är särskilt intressant i sammanhanget. På Göteborgs konsthall visas Ana Vaz ”Atomic Garden”, en åtta minuter lång ”bildessä”, där kameran sveper över en trädgård, blommor, humlor, rörlig natur och klipper mellan trädgården och fyrverkerier, vilka också sätter ljudet. Handlar verket om möjligheter eller förstörelse? Fyrverkerier är trots allt väldigt flyktiga – kanske växterna också?
Filmen går att se på båda sätten, liksom de omgivande framtiderna är det upp till betraktaren att hitta sin tråd i det hela. Att besöka denna upplaga av GIBCA är att avtäcka både utställningens och sina egna lager. En del verk är som att träffa en gammal vän man nästan glömt bort, andra lurar stillsamt på att kanske bli begripliga en annan dag, en annan årstid.
Provocerande är dock att en hel del perfomanceverk bara lever kvar i den lilla pocketkatalogen. När biennalen öppnade för ett par veckor sedan var den en levande konstfest. Nu finns bara aska kvar, ungefär. Performance är en undflyende konstform – i sitt uttryck spontan och så långt från schemaläggning man kan komma. Men varför den helt vanliga publiken måste snuvas är något jag länge frågat mig. Det kan inte vara omöjligt att åtminstone ge den någon dokumentation – eller är poängen att det måste vara en exklusiv happening för en begränsad vernissagepublik?
Absolut värd en omväg är Agné Joksés videoverk ”Dear Friend” som visas på Stadsbiblioteket, diskret i ett hörn. Konstnären läser där vad som verkar vara ett långt brev (eller kanske flera) riktat till en vän som tycks försvunnen, kanske var hon också en förälskelse. I den tysta biblioteksmiljön är verket strålande: Det är poetiskt, litterärt i bildens tidevarv.
Invaggad i den trygga vänligheten, optimismen, livet som kan levas, når jag längst in i Göteborgs konsthall, där Tarik Kiswansons verk ”Passing” möter P. Staffs ”On Venus”, en film visad i ett till hälften gulmålat rum, speglat också i golvets blanka plåtskivor. Filmen innehåller ett par minuters filosoferande över planeten Venus och framför allt fruktansvärda klipp från en hänsynslös djurindustri.
Att säga att den är drabbande räcker inte. Det märkliga med hela upplevelsen är att den blir värre ju mer klippen har manipulerats. Ibland går det inte riktigt att se vad som pågår. Blicken måste skärpas, bli sårbar och öppen. Man kan lugnt säga att utställningens idé om att upphäva gränser, sådant som vi och dem, här demonstreras tydligt. När människan slutar vara det grymmaste djuret kanske vi kan komma någon vart.
