Smart spel om Europas fasaväckande 1900-tal
Dramatens ”Europeana” blåser liv i idéhistoriskt bråte och kufisk statistik
Publicerad 2023-09-04
Kan man berätta om 1900-talets historia på blott ett par timmar? Alla försök är väl värda en applåd. Efter Berlinmurens fall har det ansetts suspekt att formulera synteser, såna förklaringsambitioner är auktoritära per se.
Ett av de originellare bidragen till något slags sammanfattning av ”det korta århundradet” (1914–1989) är Patrik Ouředníks ”Europeana” från 2005.
Den är ett 140 sidor nätt flöde av kufisk statistik, idéhistoriskt bråte och blixtsnabba konkretioner, framför allt i seklets mörkare delar. Hullerombuller blandas skyttegravskrigen, rasismen, nazismen och kommunismen, steriliseringarna och senapsgasen, den sexuella revolutionen, kvinnans frigörelse, fascistoiddesignade surrogatbarn, de blodiga eller vackra men aningslösa utopierna, de vetenskapliga landvinningarna med ofta stålblått resultat.
Ouředníks beskrivning av 1900-talet är politiskt allt annat än djärv, men ändå oavlåtligt tankeväckande. Berättarrösten pendlar mellan det rationella och det storögda, vilket gör att det bisarra och groteska innehållet blir en sorgkantad satir av klassiskt tjeckiskt snitt.
Den här skruvade atmosfären lyckas Mattias Andersson överföra utmärkt väl i sin bearbetning till Dramatens stora scen. En ensemble på tolv följer Ouředníks text så nära att det stundvis blir högläsning.
Just när jag tänker att jag inte kan ta in mer information, eller irriterat skulle vilja resa mig upp och protestera mot vissa väl onyanserade påståenden, blir en skådespelare mitt alter ego: Är det här teater, att stå och läsa högt ur en bok? Och stämmer verkligen det som sägs?
Vi är överens om att synen på den ”degenererade” konsten var förfärlig, men samtidigt sitter vi där och undrar vad fan hon sysslar med?
Mattias Andersson föregriper kritiken, han vet hur det här kan uppfattas och visar att han står på publikens sida. Som vanligt är han skicklig på att lösa upp gränserna mellan scen och salong utan att det formmässigt blir för löst i kanten, han håller alltid balansen.
Särskilt befriande är de fem minuter som ägnas åt entartete kunst. Electra Hallman vecklar ihop och brer ut sig, hon grimaserar och krälar, ovillig till dialog. Vi är överens om att synen på den ”degenererade” konsten var förfärlig, men samtidigt sitter vi där och undrar vad fan hon sysslar med?
Konststycket blir inte mindre smart i Ulla Kassius scenografi; ett progressivt medelklasshem med Myranstolar och Marimekkotextilier – publiken avslöjas i en miljö som känns som hemma.
En annan retsam, möjligen något sliten skrattspegel är när individualismens triumf får form av en robot. Och fruktansvärt rolig är nationernas kamp om slagfältets martyrfetischer.
Andra inslag är knepigare. En same och en queerperson som står uttryckslösa under en EU-flagga. En håglös Nato-ballong i horisonten. Det här är dagsaktuella kommentarer på svensk botten som inte riktigt lyfter.
Det massiva informationsflödet pausas av dans, helt rensons på ironi. Jag vill aldrig att Pierre Wilkner och Kicki Bramberg ska sluta röra sig till musiken, de är så vackra som bilden av människans förmåga till lek, ibland kanske alltför obekymrad.
Varje dans avslutas med att man välter saker. Människan bygger upp och raserar. Pendelrörelsen illustras med klotlamporna i taket, som far från den ena sidan till den andra. Den övertydliga detaljen överensstämmer inte riktigt med pjäsens innehåll.
En sak är Patrik Ouředník och jag är överens om: vi lär oss ingenting av historien
Det dialektiska man vill gestalta är till dels en chimär, det 1900-tal Ouředník berättar om är på det hela taget fasaväckande. Allt det fantastiska som seklet också rymde – det är ju trots allt även demokratins århundrade med maktöverföring, egendomsfördelning och emancipation på alla områden – intresserar honom inte riktigt. Det anonyma ”man tänkte” och ”människor hoppades” bestod av stora sociala rörelser och kollektiva resningar som här är helt osynliggjorda.
En uppbygglig alternativ berättelse om 1900-talet kan man för övrigt läsa av Göran Therborn på nystartade Parabol, som av en händelse utkommer samtidigt som ”Europeana” har premiär.
Återkommande citat i pjäsen är den italienska soldaten som 1917 skriver till sin syster: ”Jag känner att det goda i mig långsamt håller på att lämna mig, och jag tycker jag blir allt mer positiv för var dag.” Om pendeln ska kunna röra sig från denna maxim om människan som en oempatisk och egoistisk varelse, måste också människans alla solidariska uttryck finnas i den andra änden.
En sak är Patrik Ouředník och jag är överens om: vi lär oss ingenting av historien. Människan agerar i den situation som råder, samma misstag upprepas gång på gång. Pendeln slår och slår, det finns inga evigt harmoniska tillstånd. Just nu känns det som om den har fastnat på en riktigt dålig plats, men det kommer andra tider. Om vi bara samlar oss.
