Punkig dansresumé av Homeros enorma epos

Trots fina punktinsatser blir det varken hackat eller malet när koreografen Örjan Andersson tolkar Odysséen på Backa teater

helskärm

 Att koka ner ”Odysséen” till 80 ynka minuter är en så kallad utmaning. Det vet så klart koreografen och regissören Örjan Andersson när han trycker ut sin modiga ensemble i den karga jättesal som är Backa teaters hjärta. Men han satsar allt på sin vision och tycks närmast ha injicerat skådespelarna med hög energi.  I metallicsmink (vackert) och vågiga lycraklänningar (snygg trompe l’oeil-effekt) ger de sig hän. De springer över scenen på bästa dansarmanér, skisserar bakgrunden till Odysseus seglats med stinn dialog och iscensätter varje nytt äventyr med imponerande koreografi, smygande humor och olika attiraljer.

Det räcker inte. Den här uppsättningen stannar vid en punkig resumé av ett gigantiskt epos som gymnasieklasser har nytta av om de, mot förmodan, har gått igenom klassikerna. Och det är absolut inte fy skam att en ung publik får höra namnen på monster och gudar, men för att det allmängiltiga hos Homeros ska få fäste behövs betydligt mer.

Till viss del verkar det handla om att regin stressar fram centrala sekvenser. Måhända har Andersson velat få med så mycket som möjligt av den mastodontiska sagan. Men det blir varken hackat eller malet. Lockelsen kring de klassiska sirenerna är till exempel evigt fascinerande, men magin går förlorad när sirenerna reduceras till skrikande, könlösa figurer i fjärran. Då görs den gåtfulla relationen mellan Kalypso och Odysseus mer rättvisa tack vare sin koreografiska fördjupning.

Det märks att rörelse är Örjan Anderssons ursprungliga grammatik. Han involverar hela ensemblen i dansen på ett självklart vis. Koreografin har en tydlig accent men ger utrymme för individuella uttryck och löper påfallande sömlöst mellan ovana och vana uttolkare. Till de senare hör Sofia Sangregorio och Joseba Yerro Izaguirre, som båda står för suveräna punktinsatser i den kavalkad av figurer som blixtrar förbi på resan.

I varje sekvens där rörelsen och / eller rummet sätts i centrum ges det tidlösa elementet hos ”Odysséen” tydligare, närmast instinktiva konturer. Och det är genom (alltför) lätt påträngande åtgärder som dramat börjar leva. Som när vindmaskinen vänds rakt ut och skvätter lite (för lite) vatten på publiken. Eller som när skådespelarna klättrar upp i publiken samtidigt som vi nästan sugs in i kulissen. Eller när hela gradängen rör sig framåt som en konkret del av havet. Här bor något offensivt som tangerar det aggressiva och som får det här verket att snärta till, trots allt.