Konsten att överleva utan trygga skyddsnät
Festivalen Cirkusmania bjuder på kreativa balansakter mellan liv och död
Publicerad 2024-02-21
Visst gör det ont när kroppar brister. Men varför skulle skaderisken få cirkusartister att tveka? Snarare tvärtom, verkar det ofta som. Balansgången mellan liv och död har alltid präglat cirkuskonsten. Dessutom hjälper dödsförakt och halsbrytande nummer till att sälja biljetter.
Cirkusmania, som nyligen avslutats i Stockholm, är inget undantag. På denna femte upplaga av den årliga cirkusfestivalen var balans ett återkommande tema bland föreställningarna för stora och små. Likaså risken att tappa den, och tippa över.
Som ett ödets ironi blev tyvärr Cirkus Cirkörs nya verk ”Tipping point – Balancing in a Time of Change” exempel på när oturen får allt att tippa åt fel håll. Extra obehaglig symbolik, med tanke på titelns inbakade syftning på diagnosen för hela jordens existens. Men inför urpremiären på Riksteatern i Hallunda hade tyvärr contortionisten Kalle Pikkuharju råkat skada sig, så hans vighetsnummer ströks i sista stund och hans medverkan reducerades rejält. Vilket i sin tur försatte hela showen i obalans.
Detta var nog i och för sig inte det enda problemet med denna ganska tekniskt präglade kreation. Initialt presenteras här en visuellt intressant, atomliknande konstruktion bestående av rep och rör i en sammanfogad spänningsstruktur i blickfånget. Denna scenografiska tensegritetsmodell framstår dock som svår för artisterna att riktigt utnyttja kreativt och blir mest en symbol för temat, innan den kasseras.
Här gör sig en diskussion om konstnärers arbetstrygghet i allmänhet påmind
Å andra sidan är flera solonummer därefter så fina att de räddar mycket av premiärföreställningen. Så jag tror att en hel del kan falla på plats under den kommande turnén, om regissören Alexander Weibel Weibel stramar upp dramaturgin och om ensemblen klarar sig från skador. För redan på premiären visar Delia Ceruti hur hon tar hårhängningsartisteriet till nya höjder i sitt otroligt poetiska solonummer. Och när livemusikern Axel Fagerberg tunear in ”The Cold song” och den röststarka akrobaten Quentin Dubot sjunger några toner ur Purcells maffiga barockaria innan han kastar sig handlöst ner för den kinesiska pålen ryser man verkligen till. Så jag ser fram emot att se om ”Tipping Point” när Sverigeturnén vänder tillbaka till Stockholm i juni.
En charmigare, och mer kontrollerad inställning till cirkuslivets baksidor bjöd kompaniet Galapiat Cirque på under Cirkusmania.
I föreställningen ”Muscle Pain”, som visades på Södra Teatern i Stockholm, gestaltar Elice Abonce Muhonen och Chloé Derrouaz hur de fick se sina cirkuskarriärer kollapsa på grund av just skador och sjukdomar. Men hur de i stället för att bryta ihop totalt bestämde sig för att skapa denna svängiga, bitterljuva musikföreställning utifrån livet på rehab. Liksom artisternas fysiska form är föreställningen – som spelas på en skön blandning av franska, engelska, finska och svenska – fortfarande under utveckling . Men bjuder redan nu på varmhumoristiska nummer som handlar om kärleken till cirkusen kontra det meningslösa i att trampa i timmar på en motionscykel eller stå i sidoplanka när man hellre vill uppträda. Med på scenen finns tre manliga ”läkare” i vita rockar, som assisterar, visar röntgenplåtar, ackompanjerar på trummor och ställer diagnos.
Efter dessa påminnelser om hur skört cirkusartistens liv är – hur en olycka på ett ögonblick kan slå undan möjligheterna att försörja sig även om själva livhanken klaras – lyser frånvaron av skyddsnät i denna konstform extra starkt. I dubbel bemärkelse. Här gör sig en diskussion om konstnärers arbetstrygghet i allmänhet påmind, om någon nu skulle ha råkat glömma utmaningarna som drabbade så många konstnärer under pandemin.
Under festivalen ser jag ytterligare två otroligt våghalsiga föreställningar, som får mig att innerligt hoppas att dess artister har långa och strålande artistliv framför sig.
De bedårande och väldigt unga, schweiziska akrobaterna i kompaniet Lone Company bjöd på en hel del livsglädje och kreativitet i sin show ”Euphoria”. Här finns havstematik med glittrande sjöjungfrur, sjövild akrobatik och knasiga sjöstjärnor. Det blir också några otroligt skickliga så kallade ”Icarian games”-nummer. Det vill säga akrobatik som går ut på att någon ligger på rygg och liksom jonglerar något eller någon med fötterna – här i form av dubbel parakrobatik med imponerande styrka och teknik. Och med mycket humor.
Även grabbgänget i belgiska kompaniet ”Circumstances” får mig att hålla andan rejält. Deras parkouraktiga show ”Exit” kretsar kring ett scenografiskt grått hus med tre dörrar. Efter att ha byggt upp förväntan med en farsliknande men rytmiskt musikalisk slå i dörrar-dans, och oräkneliga blixtsnabba kostymbyten, börjar de fyra akrobaterna klättra upp för väggarna. Snart svänger en hel vägg runt och blir till en jättegungbräda för minst sagt halsbrytande hopp med hävstångseffekter. De har en otrolig tajming och imponerande samspel, men jag hoppas verkligen att de har bra sjukförsäkringar för cirkusartister i Belgien.
Betydligt lugnare tempo, men inte utan hisnande effekter, har Kompani Giraff i sin musikaliska och otroligt charmiga tvåmansföreställning ”Goldbergvariationerna”. Här håller artisterna Clémence de Felice och Filip Zahradnický såväl den unga som äldre publiken i ett förtrollande grepp. Som titeln avslöjar är föreställningen inspirerad av Bach, och ackompanjeras också av cirkusmässiga varianter av den välkända musiken. Men humorn, de kreativa skapelserna av diverse vardagsobjekt – som tekoppar, galgar, tennisrack med mera, som arrangeras i märkvärdiga dominokedjor – och likaså de kroppsliga illusionstricken som låter publiken få skratta åt lossnade kroppsdelar, har fått sin inspiration av en annan Goldberg. Nämligen den amerikanske serietecknaren Rube Goldberg, som blev känd för sina onödiga, makalösa manicker.
