Du betalar jättehög ränta helt i onödan
Dags att skrota Riksbankens oberoende?
I torsdags höjde Riksbanken räntan med ytterligare 25 punkter till 4 procent. Det är åttonde höjningen i rad och det kommer mer.
Från 2015 till för något år sedan låg tremånadersräntan på ett bolån omkring två procent eller strax över. På kort tid har räntan tredubblats.
Under tiden med låg ränta, till och med minusränta från Riksbanken, gynnades kapitalägare något enormt. Förmögenheterna formligen exploderade.
När nu räntan höjs i raketfart är det istället vanligt folk som får betala med dyrare bolån och högre hyror samtidigt som tio år av reallöneökningar har gått upp i rök.
Inflation och åtstramning drabbar de med minst marginaler hårdast.
Tycker någon att det här en penningpolitik som ser ut att fungera?
En som svarar nej på den frågan är ekonomhistorikern Elinor Odeberg, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé. Hon har i dagarna kommit ut med boken ”Dyrtider – så bekämpar vi inflationen” (Altas 2023). Inflationen är inte vad du tror och den bekämpas på helt fel sätt, är hennes budskap.
– Vi har den kanske mest skenande ojämlikheten i hela OECD, med kraftigt ökade kapitalklyftor. Och nu ska man vända 180 grader. Det betyder att du måste driva unga skuldsatta hushåll ur sina hem för att få andra att sluta käka ute sju dagar i veckan, säger hon i Aftonbladet ledares podcast Den ideologiska frågan.
Hela samtalet går att lyssna på i Aftonbladets app.
Den inflation man ska bekämpa är heller inte riktigt vad den framställs som i debatten.
– Nu har vi ett stort fokus på att löntagarna ska stå tillbaka samtidigt som företagen har gjort stora vinster. Hälften av det senaste halvårets inflation är ökade vinstmarginaler, säger hon.
Enligt SCB har Sverige de tredje mest skuldsatta hushåll i EU och många familjer är bokstavligen belånade upp till taknocken. Det är en direkt följd av Riksbankens tidigare politik där minusräntor bidragit till en spiral av ständigt högre bostadspriser och större bolån.
Tills nu.
De problem som man försöker lösa har man alltså till stor del skapat själv.
När Elinor Odeberg skulle skriva sin bok började hon med att leta efter den vetenskapliga grunden till dagens oberoende riksbanker och tro på högräntepolitik. Den visade sig vara svag.
– Oberoende centralbanker blev på modet under 90-talet, men det har inte varit normen tidigare i historien. Man expertifierade ekonomisk politik men jag skulle säga att sunt bondförnuft kommer man ganska långt med, säger hon.
Det finns ett stort demokratiskt problem med en oberoende riksbank.
– Väljarna vänder sig till politikerna när priserna ökar och med samhällsproblem överlag, man förväntar sig att det är politiken som ska lösa det. Inte teknokraterna på Riksbanken. Den diskrepansen mellan var människor tror att ansvaret ligger och var det faktiskt hamnar blir skadligt för demokratin, säger hon.
Löftet med en oberoende Riksbank var ju att kloka ekonomer, inte populistiska politiker, skulle hålla i penningpolitiken. Och att systemet då skulle vara stabilt med en inflation på runt två procent.
Det har inte heller fungerat.
Idag är den riktiga inflationen 7,5 procent, enligt SCB. Jag skriver ”riktiga”, alltså Konsumentprisindex, KPI, eftersom det är dessa priser du betalar.
Riksbanken har även ett eget mått, KPIF, som är mycket lägre. Där har Riksbanken räknat bort effekten av högre ränta, alltså den ränta riksbanken själv höjt.
Visste du att en tredjedel av inflationen faktiskt består av just högre räntor?
Problemet är, som Elinor Odeberg påpekar, att Riksbanken inte har så många andra verktyg. Om ansvaret ligger där är systemet riggat som ett självspelande piano.
Riksbankens verktyg är räntan och när det finns förväntningar på att räntan ska höjas måste de höja den, som nu i veckan. Även om det egentligen inte behövs.
Alternativet vore att låta både penningpolitiken och finanspolitiken dra åt samma håll, alltså att finansministern satt i förarsätet och riksbankschefen anpassade sig till det.
Kanske en helt oberoende Riksbank helt enkelt inte kan lösa de ekonomiska problemen? Att räntevapnet inte räcker? I så fall har de dogmerna från 1990-talet passerat sitt bästföredatum.
Mycket tyder på det.
Med finansministern i förarsätet blir verktygen fler. Som skattehöjningar, riktade satsningar till de mest utsatta, stora gemensamma investeringar och en utbyggd välfärd.
I dag slår finanspolitik och penningpolitik ofta ut varandra. Som i veckan. I tisdags lovade finansministern ett jobbskatteavdrag vilket ger mer pengar i plånboken till många och stimulerar ekonomin. I torsdags höjde Riksbanken räntan vilket ger mindre pengar i plånboken och stramar åt ekonomin.
Detta kan inte rimligen vara det bästa ekonomiska styrsystem vi kan tänka ut.
Resultatet är dessutom en ständigt pågående splittring av Sverige där de med höga inkomster och förmögenheter ständigt gynnas på bekostnad av övriga.
– Vi bekämpar något som gör oss fattigare med att bli ännu fattigare, säger Elinor Odeberg.
Vad är då alternativet? Att skrota den oberoende riksbanken?
– Det behövs helt klart mer demokratiskt ansvarsutkrävande, säger hon.
Finansministern och riksbankschefen måste börja prata med varandra. Det skulle kunna vara en början.
Annars kommer du och miljoner andra svenskar att fortsätta betala en jättehög ränta helt i onödan för att försvara ett system som helt uppenbart inte fungerar.
Det är dyrt att vara svensk, sa nuvarande finansministern på alla sina valmöten under förra valrörelsen. Det är sant. Och så länge vårt ekonomiska system är riggat som det är så kommer det att fortsätta vara så.
***
Lyssna på ett längre samtal mellan Anders Lindberg och Elinor Odeberg här: