ÅSIKT

Kristersson låtsas inte se SD:s rasism

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Carolina Byrmo / AFTONBLADET / 85440
LEDARE

Sjunde juli 2017 besökte Stefan Löfven Arvidsjaur. Dagens efter tänkte han ta ett par veckors semester.
– Vi ska åka till Örnsköldsvik och spendera lite tid där. Jag ska sitta och titta på utsikten över viken en bra stund för att koppla av, berättade han för Aftonbladets Pär Karlsson.

Resten av det politiska Sverige befann sig på Almedalsveckan i Visby med lätt baksmälla. Två dagar tidigare hade jättefesten "DJ Battle" på Kallis gått av stapeln där journalister, politiker och lobbyister varje år super ner sig och tävlar i dans och mer eller mindre ekivoka upptåg på scenen. Vann gjorde Alliansen med Hanif Bali (M) och David Lega (KD) i spetsen. Stefan Löfven valde att åka runt i Sverige för att "prata med vanligt folk" i stället.

Det politiska läget var kaotiskt, några månader tidigare hade Anna Kinberg Batra (M) öppnat för direkta förhandlingar med Jimmie Åkesson.
– Vi har haft en princip att inte tala med SD i politiska frågor, det har vi nu ändrat på, sa hon på en pressträff.

Huvudpersonen själv strålade som en sol efter inviten.
– Jag blev överraskad över att beskedet kom nu och att det var så tydligt. Men att det förr eller senare skulle komma en sådan här öppning har jag sagt länge, sa Jimmie Åkesson till Aftonbladet.

Alliansen och SD

Kalkylen från högerns strateger var enkel. Tillsammans har Alliansen och SD ungefär 60 procent var väljarna, om man bara kunde få Åkessons parti någorlunda rumsrent så kan borgerligheten regera permanent, ungefär som Socialdemokratin gjort historiskt. Strategin fick god hjälp av borgerliga opinionsbildare och en näthöger som dränkte alla meningsfulla samtal på sociala medier i oförskämdheter. Våren 2017 såg strategin ut att kunna lyckas - vägen till ett betydligt mer långtgående systemskifte än under Fredrik Reinfeldt låg öppen.

Om Ulf Kristersson skulle bli statsminister kommer han med största sannolikhet att genomföra just den politik C och L fått Löfven att gå med på.

Enda svagheten i strategin var att den byggde på önsketänkande om Sverigedemokraterna. De är inget rumsrent parti, de är ingen dörrmatta och följer inte andras regler. Jimmie Åkesson spelar det långa spelet i syfte att förändra Sverige till ett illiberalt, nationalistiskt och slutet land. Han kan tänka sig kompromissa i de flesta frågor men har inte lett Sverigedemokraterna i över tio år genom vått och torrt bara för nöjet att släppa fram en Moderat statsminister. När ledande SD-företrädare benhårt hävdar att muslimer i Sverige är en "trojansk häst" för en islamistisk invasion, att judar inte är svenskar eller att Viktor Orbans avveckling av demokratin i Ungern är bra, då är det svårt att se värdegemenskapen med svensk borgerlighet. Om man inte är överens om alla människors lika värde och att diktatur är dåligt, vad finns att bygga på då?

Deprimerande läsning

I fredags träffade Moderaternas önsketänkande slutligen kaklet. Annie Lööfs besked att hon är beredd att släppa fram Stefan Löfven är historiskt just eftersom det inte bara är en kohandel där S, C, L och MP förhandlat om sakfrågor. Det är en djupt ideologisk överenskommelse om att den populistiska och nationalistiska vågen i Europa ska stoppas. Men när man går igenom de 73 förslagen i uppgörelsen som nu ska bli regeringspolitik finns anledning till oro. Socialdemokraterna har räddat välfärden, det blir inget systemskifte, men på bekostnad av fördelningspolitiken.

Skattesänkningarna i Moderaterna och Kristdemokraternas budget kombineras nu med bland annat avskaffad värnskatt och utökat RUT-avdrag, totalt värdelösa reformer som bara gynnar rika. Att utreda fler undantag från turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd öppnar för avsteg från den svenska modellen och är en utveckling i fel riktning. Introduktion av marknadshyror i nyproduktion leder bara till högre hyror och löser inga av de problem som faktiskt finns på bostadsmarknaden. Det är deprimerande läsning och ökad ojämlikhet kan mycket väl leda till ökat stöd för SD, tvärtemot avsikterna. Problemet, som inte går att komma runt, är dock att det inte finns någon majoritet i Sveriges riksdag för bra politik, bara mer eller mindre dålig. Vill vänstern i Sverige ha mer vänsterpolitik så behöver den få fler röster.

Hela havet stormar

Än så länge är inget färdigt. I dag har Liberalerna förtroenderåd och som vanligt är det hela havet stormar. Innan klubban har fallit så finns egentligen ingen uppgörelse. Samtidigt är Liberalerna trängda. Om Löfven faller på grund av dem blir det med största sannolikhet extra val och då riskerar de att åka ut. Dessutom har de fått igenom fler reformer nu än de fick med Fredrik Reinfeldt, skrotad värnskatt, språkkrav för medborgarskap, ett permanentat försök med betyg i fyran och en utredning om förstatligad skola för att bara nämna några.

Stefan Löfven är dessutom beroende av att Vänsterpartiet inte röstar nej till honom på onsdag. Tillsammans med SD, KD och M kan Jonas Sjöstedt stoppa en ny rödgrön regering om han vill. Då faller hela uppgörelsen och risken är uppenbar att C och L helt enkelt kastar in handduken och släpper fram Kristersson för att undvika ett extraval. Det är onekligen ödets ironi att moderatledarens enda kvarvarande möjlighet att bli statsminister ligger i händerna på Vänsterpartiets partistyrelse.

Från askan i elden för V

Att fälla Löfven vore ett unikt högt spel av Vänstern. Om Ulf Kristersson skulle bli statsminister kommer han med största sannolikhet att genomföra just den politik C och L fått Löfven att gå med på. Men till priset av att SD kommer in i värmen, något som sedan inte går att reparera. Från askan i elden, för Vänsterpartiet.

Stefan Löfvens väg från Arvidsjaur och bojkotten av Almedalen 2017 till i dag har varit skumpig. Kanske är hans största tillgång just att han inte gör sig till, vad man ser är vad man får. Löfvens tal om att stå på rätt sida av historien kan nu bli grundsten för nästa regering.

Sverigedemokraterna är trots allt önsketänkande, konsultmiljoner och opinionsbildning inte ett parti som andra. Vad de politiker som hamnat på fel sida om historien drar för slutsatser av detta återstår att se.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM