ÅSIKT

Tandlöshet i klassamhället

Inkomsten styr vilken tandhälsa man har

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

I dag betraktar alla fri tandvård för barn och unga som en självklarhet, som en helt naturlig del i vårt välfärssystem. Men om effekterna av barndomens alla besök hos tandläkaren ska fylla någon egentlig funktion så måste människor faktiskt fortsätta gå till tandvården efter den dag man fyller 24 år.

Och det är det inte alla som gör. Omkring en miljon svenskar avstår varje år från att gå till tandläkaren, trots att de verkligen skulle behöva det. Det är helt enkelt för dyrt. Och detta trots att det i elva år funnits ett tandvårdsstöd så att de som behöver vården mest ska ha råd att gå till tandläkaren.

I veckan har SVT i en granskning visat att vilken behandling man väljer när man förlorar en framtand styrs av hur mycket pengar man tjänar.

Att göra ett dyrt implantat är vanligast bland människor som årligen tjänar 321 000 kronor eller mer. Om man tjänar under 177 000 kronor per år så väljer man i stället en billig lösning som brygga. Eller så väljer man helt enkelt att lämna kvar en lucka i framtänderna. Den lösningen väljer inga höginkomsttagare.

– Det är väl snarast så att vi ser ökande klasskillnader i munnen, säger övertandläkare Björn Klinge till SVT.

LO har tidigare föreslagit att tandvården ska subventioneras redan från första kronan i stället för som i dag, där högkostnadsskyddet träder in först när kostnaden överstiger 3 000 kronor.

Dessutom har man föreslagit att någon sorts statlig prisreglering av tandvården införs. Sedan 1999 är det kommuner och privattandläkare som bestämmer vad det ska kosta att få sina tänder undersökta och lagade, och det har gjort att priserna skiftar stort mellan olika delar av landet.

Det är bra och kloka förslag som faktiskt skulle kunna bekämpa ett av de mest framträdande bevisen på att Sverige är ett klassamhälle.

avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM