Globalisering är vardag i Ludvika
Jag förstår vad ni tänker. Här kommer ännu en artikel om de drygt två hundra nazister som i helgen marscherade genom regnet i den lilla bruksorten Ludvika. På sätt och vis är det riktigt. Det var inte talet av försvarsminister Peter Hultqvist eller någon av de andra demokratiaktionerna som placerar södra Dalarna i stålkastarljuset under årets första maj.
Att skriva att det är avskyvärt med uniformerade nazister på gatorna vore en grov underdrift. Samtidigt är fördömanden av den politiska sekten NMR att slå in vidöppna dörrar. Alla inser att bara tokstollar, om än farliga, kan ha tredje riket som förebild.
Inga tokstollar
Ändå förknippas alltså dessa idéer i dag med Ludvika, och det gör mig ont. Ludvikaborna är nämligen inte några tokstollar. De som bor i Ludvika är inte ens något bra exempel på det som brukar kalla "globaliseringens förlorare”, människor i samhällets marginal som sett arbetstillfällen, framtidshopp och trygghet försvinna.
De som fick Donald Trump vald till USA:s president och som röstade ut Storbritannien ur EU.
Det finns människor i södra Dalarna som passar in på beskrivningen. Det gör det överallt. Men som ort är Ludvika en framgångsrik del av globaliseringen.
Exporterar över världen
Den stora fabriken exporterar till jordens alla hörn, och utvecklingsarbetet i Ludvika lyfter människor i hela världen. När den indiska premiärministern Narenda Modi häromdagen stolt hävdade att landets alla hundratusentals byar fått elektricitet hade han till stor del Ludvika att tacka. Och ABB är inte ensam om att producera och exportera.
Tusentals personer pendlar varje dag in till Ludvika från andra kommuner, och jobben blir fler.
Ludvika kan vara en av de kommuner som per invånare bidrar mest till det svenska handelsöverskottet.
Många, väldigt många, ludvikabor har arbetat utomlands på kortare eller längre kontrakt. Indien, Kina eller södra Afrika tillhör liksom vardagen. Det gör det också att människor kommer från alla delar av världen för att lära och arbeta.
Stockholm provinsiellt
Jag skrev redan för flera år sedan att i jämförelse med Ludvika kan Stockholm kännas provinsiellt.
Allt det där tar förstås skada av att en politisk sekt med några hundra medlemmar flyttat in och gjort kommunen till sin bas. Vid sidan av obehaget de uniformerade aktivisterna sprider påverkar de handeln i centrum och möjligheten att rekrytera kompetenta människor till politik, företag och kommun. Självklart finns risken att det inverkar på investeringsbeslut.
Vem vill förknippas med rasideologi, antisemitism och våld?
NMR-aktivisterna skämmer ut Ludvika och de skapar olust i samhället. Och de kostar dessutom jobb, och framtidsmöjligheter.
Sanningen är att just Ludvika betalar ett högt pris för det svenska samhällets oförmåga att handskas med extremismen.