Energipolitiken borde inte vara ett kulturkrig
På Svenskt Näringsliv kan man se sig i spegeln
Svenskt Näringslivs vd, Jan-Olof Jacke, är bekymrad. Han tycker att energipolitiken sitter fast. Bråket om energikällor står i vägen för elektrifieringen av samhället.
Att, som Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt, propagera för att totalstoppa vindkraften är inte politik. Det är en ideologisk markering. Och ett hot mot den svenska industrin.
”Vi måste lägga det märkliga kulturkriget mellan olika kraftslag bakom oss”, skriver Jacke på Svenskt Näringslivs hemsida.
Verkligheten trycker på
Han har rätt. Dagens Nyheter har avslöjat band mellan ett kärnkraftsföretag och klimatförnekare. I Tyskland stängs idag de sista tre kärnkraftsreaktorerna och i torsdags lämnades en ansökan om att bygga Sveriges hittills största vindkraftspark in. Andra färdiga projekt ligger redan på regeringens bord.
Verkligheten trycker på, och om alla prognoser slår in kommer Sverige redan om tjugo år att behöva dubbelt så mycket el som idag. Samtidigt låter den energipolitiska debatten som när dagens politiker dividerade i gymnasieskolans kapphall.
Ett kulturkrig, precis som Jacke skriver.
Det finns riktiga vägval att göra. Vem ska ta ansvar för att bygga om elnätet så att det kan kan möta en större konsumtion och mer sol och vind? Vilket inflytande ska lokala opinioner ha och hur ska intressekonflikter hanteras? Och hur ska kostnaderna fördelas?
Kräver subventioner
Det finns mycket lite som tyder på att ny kärnkraft kommer att bli konkurrenskraftig utan stora subventioner och politiska garantier. Den stora snackisen, serietillverkade små och billiga reaktorer, finns trots allt inte att köpa. Och traditionella kärnkraftverk brukar bli både dyra och försenade.
Kalkylerna kan kanske förändras, men då återstår problemen med säkerhet och det livsfarliga avfallet.
Att bygga kärnkraft tar också tid. Och efter den gångna vintern där mycket av den europeiska kärnkraften stått stilla kan man fråga sig vad ”planerbarheten” är värd.
Ett hot mot industrin
Det är kanske dags för Jan-Olof Jacke och de andra lobbyisterna på Svenskt Näringsliv att se sig själva i spegeln. Utan direktörernas hjälp hade det nämligen inte behövt vara så här. Det var Svenskt Näringsliv som inledde kontakterna med SD, och som öppnade dörrar för Sjöstedt och de andra.
Energipolitiken borde aldrig ha blivit ett kulturkrig. På den punkten har Svenskt Näringsliv rätt. Vi betalar priset för att direktörerna släppt in populister i värmen.