Ny järnridå kan bli vår värsta mardröm
Vi vet inte vad som väntar efter globaliseringen
Sedan den ryska politiska ledningen i förra veckan skickade sin krigsmaskin över gränsen till Ukraina har det pratats om ett nytt historiskt kapitel. Kleptokratin i Kreml har kastat masken.
Ord som kallt krig och järnridå har använts ofta de senaste dagarna.
Det är ord som kastar långa skuggor. När Vladimir Putin i helgen beordrade högsta beredskap i de ryska kärnvapentrupperna väckte hotet bestörtning. Ännu på 80-talet, när Ronald Reagan planerade för stjärnornas krig och Europa bestyckades med neutronbomber, utgjorde just det hotet grundtonen i alla samtal stormakterna emellan.
Bomber som utformats för att släcka allt liv men skona byggnader och fordon. Kan människofientlighet uttryckas tydligare?
För den som har sett den befästa gränsen genom Tyskland eller erbjudits att växla till sig rubel svart i Moskva är tanken på ett kallt krig både skrämmande och dyster.
Kommer ni ihåg hur det kunde låta för tio eller tjugo år sedan. Världen skulle bli ett enda väldigt system av handelsrelationer, billiga flygresor och informationsutbyte.
För ganska många var globaliseringen något entydigt positivt. Fri handel skulle utrota fattigdomen. De mest optimistiska inbillade sig till och med att ekonomiskt utbyte skulle sprida demokrati och frihet.
Andra, till exempel jag, var mer skeptiska. Vi såg en värld där övernationella storföretag styrde med varumärken som verktyg.
En värld av sweatshops där fattiga arbetare tvingades jobba under vidriga förhållanden medan storföretagens ägare räknade sina pengar. En värld där balansen mellan arbete och kapital blev allt mer skev och där de nationella demokratiska institutionerna förlorade mark.
Vitt eller svart. På en punkt var vi alla ändå överens. Globaliseringen var den kraft som drev historien.
Det är så långt man kan komma från dagens kalla krig, men det började inte med den ryska arméns överfall på Ukraina. De senaste åren har varit dåliga för globaliseringens hejarklack. Och ska vi vara riktigt ärlliga har de inte varit mycket bättre för oss andra heller.
De stora utmaningarna skulle nämligen varken stavas Attac, Naomi Klein eller ens Stefan Löfvens "Global Deal".
Ett datum som är svårt att komma runt är den 23 juni 2016. Då röstade de brittiska folken om förhållandet till EU. I många regeringskanslier och styrelserum betraktades den nog som en formalitet. Att lämna samarbetet i Europa vore ju befängt.
Ändå var det precis vad en knapp majoritet av britterna röstade för.
Värre blev det i november 2016. När Donald Trump besegrade Hillary Clinton signalerade budskapet "America First" att det rådde nya tider.
Den 19:e november 2018 är inte ett datum som tar plats i historieböckerna. Men det markerar ändå ett slag mot globaliseringsdrömmen. Den dagen utsåg Språktidningen "flygskam" till veckans ord.
Klimathotet förändrar idén om globala värdekedjor och transporter av varor runt världen. Hur ska man försvara att lax från Norge flygs till Sydostasien för att rensas?
Ännu ett datum, den 11 mars 2020. Den dagen deklarerade WHO att covid-19 var en pandemi. Den har inneburit död och lidande. Och den har förändrat ekonomin. Om det är en sak vi lärt oss under de senaste två åren är det hur sårbart ett system är om det bygger på leveranser från jordens alla hörn "just in time".
Till allt detta måste vi nu alltså lägga ett storkrig i Europa. De ekonomiska sanktioner vi sett den senaste veckan är kraftfulla vapen. De kommer att drabba oligarker som inte kan flyga till sina lyxiga yachter i Medelhavet eller shoppa i London. Men det kommer också att drabba vanliga människor, mest i Ryssland men också i västra Europa.
I söndags beskrev den tyska förbundskanslern Olaf Scholtz angreppet på Ukraina som en vändpunkt för Europa. Han har säkert rätt. Frågan är bara vilken riktning världen kommer att ta?
Är Rysslands anfall mot Ukraina slutet för drömmen om en öppen värld? Och hur kan hårdare motsättningar mellan Ryssland och Västvärlden påverka vardagen och vårt perspektiv?
I chatten på morgonen den 4 mars diskuterade läsare med Ingvar Persson.
Denna chatt är stängd.
- Ingvar Persson4 mars 2022
Det blev inte så många svar idag. Ämnet inbjuder inte riktigt till att svara kort. Jag vill verkligen tacka alla som bidragit med frågor och synpunkter. Svaren, vart världen tar vägen efter kriget, får vi vänta på.
- Ingvar Persson4 mars 2022
Hej Jonatan.
Det kan man absolut fråga sig. Jag förstår bara inte riktigt vad du tycker att man skulle komma fram till? Att Sverige och Finland borde ge upp rätten till en självständig utrikespolitik? Att Estland och Lettland skulle avsäga sig garantierna för sin territoriella integritet?
Visst ska man rannsaka sig, men i det här fallet är det nog det ryska anfallet som är problemet.
- 4 mars 2022
Med risk för att låta som en desinformatör. Men nyckeln i all parterapi är väl att se bjälken i sitt eget öga och komma med förslag på vad man själv kan göra - att enkom försöka förändra den andre är sällan lyckosamt.
Att kriga och anektera är oacceptabelt och att häva sanktionerna innan båda dessa upphör är inget jag vill se. Men hade det inte varit klädsamt om Väst och Nato ödmjukt kunde fundera över sin roll i hur den här situationen eskalerat?
Jonatan - Ingvar Persson4 mars 2022
Hej Andreas och tack.
Beroendet av Kina är verkligen en sak att oroa sig över. Men det kan också stora övernationella bolag vara.
Behovet av egna resurser i Europa och Sverige får i alla fall större uppmärksamhet idag. Det gäller naturresurser, men också viktiga komponenter som batterier till bilar eller halvledare.
Vi lär som sagt få anledning att diskutera det här ganska mycket mer de senaste åren.
- 4 mars 2022
Intressant text! Jag tror på måtta av internationell handel. Att vi är beroende av kommunistdiktaturen Kina är det som skrämmer mig mest. Där borde den fri världen klippa totalt, måhända vi får ensämre ”tillväxt” men kanske det är det värt för miljö, barnarbete och rättfärdighet! Tillbaka till en tid där vi odlar, lagar, är rädd och och kan göra en spis som håller 30år i stället för 3..
Andreas