Lena Endre: Det har nog funnits skitstövlar, men då har jag sagt kyss mig där bak
Skådespelaren i en stor intervju om kändisskapet, bröllopet i Antibes och försvaret för Dramaten
Publicerad 2023-05-21
För åtta år sedan mötte Lena Endre, 67, kärleken i konstnären Martin Wickström, 66.
Hon är djupt tacksam för att de träffades på äldre dagar och slipper de nötande småbarnsåren.
– Vi lever som tonåringar och det är underbart.
Att sitta med folkkära skådespelerskan Lena Endre i hennes loge på nationalscenen Dramaten är starkt. Hon besitter en bedövande utstrålning som hon använder, inte minst i den aktuella föreställningen ”Vox humana” på Stora scenen. En krävande monolog där Endre är helt ensam på scenen förutom när hennes exman Thomas Hanzon kommer in i ett par minuter och avbryter henne.
Berätta om ”Vox humana”?
– Jean Cocteau skrev den här monologen och det är ett enda långt telefonsamtal. Hon talar med en man som uppenbarligen är på väg att lämna henne och gifta sig med en annan kvinna. Man hör bara hennes del av telefonsamtalet. Jag svarar kortfattat och måste med små medel få fram för publiken vad mannen säger trots att han inte hörs. Plus att hon är bortom all räddning i sorg och förtvivlan och det måste man in i. Min man säger ”när ska du sluta vara en skör mingvas, när ska du bli människa igen?”. Det här är nog det jävligaste jag har varit med om, jag måste vara så skör hela tiden.
”Jag pumpar in alla mina trauman”
Är det den mest krävande roll du gjort?
– Rent mentalt är det absolut det. Jag har regisserat tre monologer och jag säger bara stackars jävlar!
Det här är en olycklig kärlekshistoria ur kvinnans perspektiv, hur mycket av dina egna erfarenheter använder du?
– Allt. Jag pumpar in alla mina trauman. Om man ska tro på en text så går det inte att göra om jag inte kan relatera det till mig själv. Jag måste in i skiten varje kväll.
”Jag tänkte ’fuck you too!’”
Du har fått väldigt bra recensioner för ”Vox humana”?
– Jag hörde det, men jag läser dem inte. Jag vågar inte. Det är nästan oviktigt om det är bra eller dåligt, ord klingar så hårt. Man kan få 50 bra kommentarer och en dålig, då är det bara den som sitter. Det var tyvärr en kollega som var jävligt klumpig och hade en invändning om någon text. Jag tänkte ”måste du informera mig om det nu, idiot”. Jag skulle aldrig våga drömma om att säga något till någon som håller på och spelar. Hon är inte en skådespelare, men väl en regissör.
Vad svarar man på det?
– Jag svarade inte, jag såg messet och tänkte ”fuck you too!”.
Första tiden på Dramaten
Ingmar Bergman såg dig i ”Varuhuset” och såg till att du kom till Dramaten. Hur var det att komma dit?
– Vi har en kantin här där man äter lunch. Jag minns att jag tittade in och såg Sif Ruud, Margaretha Krook, Jarl Kulle och Tommy Berggren. Jag backade ut och köpte lunch på 7-Eleven. Jag fick hjärtklappning. Alla som man har beundrat satt där.
Hur kändes det att bli sedd och upplockad av den ”store” Bergman?
– Jag förstod inte det då. Det var Lars Löfgren som var chef då som tyckte jag skulle komma hit. En av de första grejerna jag gjorde var att hoppa in som den lilla pigan i ”Lång dags färd mot natt” som Bergman regisserade med Bibi Andersson, Jarl Kulle, Tommy Berggren och Peter Stormare. Jag vet inte hur, men det gick.
Kändisskapet: ”Chockartat”
Du har varit aktiv i 40 år. Hur har du upplevt kändisskapet?
– Det var ganska chockartat i början med ”Varuhuset”. Det var fyra miljoner tittare varje vecka. Jag kunde inte gå ut på gatan, alla hade åsikter om vem jag skulle bli ihop med och göra slut med. Det var som att jag var den personen.
Hur tacklade du det?
– Jag skaffade mig en sorts mental bubbla runt mig. Det var som att jag inte tittade på folk, jag gick bara rakt fram och det var ganska skönt. Då kändes det som att jag levde ett normalt liv, även om jag fattade att folk tittade och pekade. Jag skärmade av och så funkar jag fortfarande. Därför är det så skönt när man reser, inget vet vem man är.
Bröllopet hemma i Antibes
Du och maken har ett boende i Antibes, hur blev det just Frankrike?
– Det var nog på grund av min mamma som dog hastigt 2007. Hon hade alltid velat bo vid Medelhavet. Det har aldrig varit min dröm, men jag kände att jag måste leva hennes dröm, det blev en fix idé. Jag tänker väldigt mycket på henne när jag är där och att jag fick det, det är tack vare henne.
Det var väl där du och Martin gifte er?
– Ja, vi var 200 personer. Vi sa att vi absolut inte ville ha några presenter, men om ni skulle kunna tänka er att lägga några tusen på en flygresa så är ni välkomna på fest och alla tackade ja. Det blev ett drömbröllop på stranden med dresscode ”shorts och flip-flops”.
Kritiken mot teaterbranschen ”överdriven”
Du uttalade dig 2010 om en uppmärksammad Ekot-undersökning om sexuella trakasserier i teaterbranschen. Du sa att den var överdriven och att du inte kände igen dig?
– Ja, så var det. Jag var inbjuden att svara på den där enkäten och det var otroligt ledande frågor.
Sedan att vissa har råkat ut för vissa saker, ja, men that’s life. Man kan inte säga att en hel bransch är gräslig för kvinnor att vara i
Så det du sa 2010 står du fast vid?
– Absolut. Det här har inte varit någon dålig arbetsplats. Jag har lusläst hela den undersökningen med fucking miniräknare så jag har på fötterna. Den var konstig och tendentiös. De ville få fram det där resultatet. Jag kände ”vad är det vi pratar vi om? Vi kan inte prata så här om teatrar. Låt oss prata på riktigt om hur det är. Sedan att vissa har råkat ut för vissa saker, ja, men that’s life. Man kan inte säga att en hel bransch är gräslig för kvinnor att vara i.
– Till exempel här på Dramaten har det absolut hänt saker, men det är ungefär som att vi inte skulle våga gå till jobbet.
Dramaten efter metoo
Märker du någon skillnad på Dramaten efter metoo 2017?
– Nej, inte mer än att vi har ett strategidokument liggande. Men jag känner inte att jag har upplevt något jobbigt. Det har säkert funnits skitstövlar, men då har jag sagt kyss mig där bak. Men de har varit så få, det finns alltid någon typ på alla arbetsplatser. Men det är ingenting som har genomsyrat Dramaten. Jag skulle säga att det här är en underbar arbetsplats och det har det alltid varit.
Om vi backar bandet så ”försvann” din pappa när du var ung och du träffade inte honom förrän du fyllt 30. Han var inte så intresserad av att träffa dig om man ska uttrycka sig krasst?
– Ja, väldigt krasst, men också sant. Jag hade en annan bra pappa, men det var en barndom som var utan pappa i många år. Jag gick på dagis och fick ljuga och säga att han var bortrest. Jag hade en gympapåse i skolan med ett annat namn, jag sa att jag hade fått den av en kompis för vi hade bytt påse. Det var så fult att inte vara en kärnfamilj. Men det är ingenting jag går och grubblar på idag.
Pappan hörde av sig när hon blev känd
Det var väl du som tog initiativet att träffa din pappa i vuxen ålder?
– Ja, men det tog två år efter att jag hörde av mig innan han svarade. Då hade jag blivit kändis i ”Varuhuset” och då kände jag ”hej då”. Han har gått bort nu så frid i himlen, jag är ändå född.
Har det påverkat dig hur du är mot dina barn?
– Det gör att man blir väldigt omtänksam. Jag får ibland höra att jag är en kycklingmamma. En förälders största uppgift är ändå att se till att barnen är älskade.
Du har också sagt att du ångrar att du inte skaffade fler barn?
– Jag har alltid sett mig som en som har fem barn. Nu har jag nästan det, Martin har tre barn så det blir fem och vi funkar väldigt bra tillsammans.
Så träffade hon maken
Hur träffades du och din make Martin?
– På Sturehof. Vi är ett stort gäng som träffas på fredagar klockan ett och käkar lunch. Där var Martin och vi började prata. Vi sågs vid ytterligare en lunch och fortsatte prata. Sedan var det en väninna som hade sett en film om medelålders par i Sydamerika som dejtade. Vi började skoja om den då han också var skild. Sedan gick vi och såg den där filmen, efteråt gick vi på restaurang och käkade och pratade i sex timmar. Det tog några månader och sedan blev vi ett par.
Är det annorlunda att träffas när man är lite äldre?
– Det är en enorm skillnad. Man har sina yrken och vi är inte i samma bransch och det underlättar. Man vet också vad man inte tummar på och som man tycker är viktigt. När jag jobbar mycket säger han som är konstnär ”yes!”. Då kan han måla dygnet runt.
”Vi lever som tonåringar”
Ni verkar väldigt harmoniska tillsammans?
– Vi är väldigt lyckliga och bråkar aldrig. Det är mer småbarnsåren som nöter, men vi har totalt fem vuxna barn.
Du menar att avsaknaden av småbarn gör att ni har det så bekymmersfritt?
– Ja, det var tur att jag var gammal när vi träffades så det var för sent. Vi lever som tonåringar och det är underbart. Småbarnsåren är något som nöter ned alla förhållanden, man får inte sova, man är dödstrött och man är mitt i karriären. Det är så mycket som man ska få ihop.
Du fyller 68 år i sommar, hur ser du på åldrande?
– Nu börjar jag känna att det gärna får bromsa in lite. Har jag tur så har jag kanske 20 år kvar att leva. Jag är inte mitt i livet längre så jag måste verkligen leva och ta vara på tiden.
Lena Endre om...
…barnbarnslyckan
– Det är helt absurt, jag trodde inte man kunde älska någon så mycket. Man älskar dem mer än sina barn. Jag skulle offra livet för mitt barnbarn imorgon. Jag passar henne varje måndag för det är min lediga dag.
…premiärnerverna som blir värre med åren
– Jag spyr inte längre innan jag ska in på scenen. Men jag kan tänka ”jag kan ha tur och bli överkörd av en buss för då slipper jag”. Jag gick nedför Kungsgatan dagen efter premiären och såg några som satt på en uteservering. Då dök det upp tvångstankar: ”vad händer om jag slår mig ned här och tar ett glas vin och inte kommer?”.
…om skönhetsingrepp
– Där är jag ultrafeminist. Det finns ingen rim och reson hur långt vissa kvinnor går. Vad är det som gör att vi vill stöpa oss i en viss form? Men det ändras ju, nu har Kim Kardashian tagit ut sina implantat i rumpan. Jag som är född med ett stort arsle tänker, hur kan man vilja göra rumpan större?
