The Rolling Stones är ett av de bästa New York-band som funnits

Mick Jagger under The Rolling Stones konsert i Stockholm 2017.

NEW YORK. Jaja, de råkar vara britter – men de där skrynkliga stjärnorna ni ska se på Friends Arena imorrn bildar ändå ett av de bästa New York-band som funnits.

Så jag firar detta sista (?) svenska Stones-framträdande med en promenad i Central Park, singing after dark.

Det är i ”Miss you” – given showstopper på Friends, den spelar de alltid – från ”Some girls” Mick Jagger sjunger de raderna, om att han går i Central Park och sjunger after dark, längtansfull och vemodig som han känner sig, och just det albumet är en tvättäkta New York-skapelse. En förträfflig en, dessutom.

Platser som 53rd street, East river, 7th avenue och just Central Park inte bara nämns i var och varannan sång; musiken är extremt färgad av Micks och Keiths dåvarande hemstad – på den tiden, i slutet av 70-talet, svårt härjad och dekadent och brutal.

Keith Richards.

Det går att höra råttorna prassla i skräpet på en ödetomt i Hell’s Kitchen i Keiths skeva riff i ”Shattered” – den verkligt smutsiga Manhattan-hymnen. Det går att ana sjaskigheten i hela teaterdistriktet i det ruffiga svänget i mörka ”When the whip comes down”. Det går att känna den hotfulla stämningen i den nerknarkade slummen på Bowery i det hängiga och slängiga i titelsången. Och här och där – framförallt i ”Miss you” – sipprar sånt in som Jagger hört under de mest depraverade nätterna på Studio 54.

Samma New York-stämningar återfinns delvis även på efterföljande albumen ”Emotional rescue” och ”Tattoo you” – och redan på 1973 års ”Goats head soup” var ju Central Park skådeplatsen i funkiga favoriten ”Doo doo doo doo doo (Heartbreaker)”. 

Central Park, New York City.

Men det är inte bara den sortens lyriska och musikaliska referenser som gör London-bördiga Rolling Stones till ett New York-band. De har låtit sig adopteras av världsmetropolen på alla möjliga vis. Odödliga live-albumet ”Get yer ya-ya’s out” spelades till stora delar in på Madison Square Garden 1969. De har spelat in och repat i Record Plant-studion på 44:e gatan vid otaliga tillfällen, filmat ett helt koppel videos – inte minst East Village-orgien ”Waiting on a friend” – över hela stan, tillkännagivit talrika turnéer under spektakulära press-events på Manhattan och gjorde filmen ”Shine a light” med Martin Scorsese på Beacon Theatre på Upper west side 2008.

Till exempel.

Så fröjdas, ni som har biljetter imorrn. Det är en av de stora New York-attraktionerna som kommer till stan.


Mick Jagger och Ron Wood.

ORSAKER TILL EXTAS

Sator – Return of the barbie-Q-killers (Album)

24 finfina bangers till punk- och powerpop-covers. Ja, det här var värt 28 års väntan.

Rolling Stones – Tumbling dice (Livenummer)

Bäst i St. Louis förra sensommaren i alla fall. 

Paul Sorvino (Skådespelare)

Efter Ray Liotta, James Caan och Tony Sirico går också denne gigant ur tiden. Det är en tung sommar för antihjältar i stora maffia-epos.