Världen känns lite säkrare – och tråkigare
NEW YORK. Bada-bing – plötsligt är både Sonny Corleone och Paulie Walnuts borta.
Oof Madone, som den senare skulle ha sagt för att uttrycka sin bestörtning.
Det var förra onsdagen vi fick det dystra beskedet att James Caan, som spelade Sonny Corleone i ”Gudfadern”, gått bort – och bara ett dygn senare följde Tony Sirico, alltså självaste Paulie Walnuts i ”Sopranos”, efter in i skuggorna.
För oss med fäbless för maffiadraman kändes den dubbelknocken lika förödande som efterrätten Michael Corleone serverade under middagen på Louis Restaurant i Bronx måste känts för Virgil Solozzo och kapten McCluskey.
Ja, jo, jag är medveten om graden av töntighet hos medelålders mesar till män som inte skulle våga harkla sig i närheten av en gangster, än mindre strypa en förrädare med pianotråd, men likafullt dreglar lustfyllt över filmer och tv-serier om den organiserade brottslighet som plågat det amerikanska samhället i sekel.
Just ”Gudfadern” och ”Sopranos” är dock så mycket mer. Dess skapare använder maffiatemat – bitvis rent bibliskt till sin karaktär – för att berätta något mycket större om sitt episka, magnifika och djupt problematiska hemland.
Det är därför i alla fall jag ständigt återvänder till dem och till omgivningens frustration kan praktiskt taget varenda replik utantill.
Men samtidigt är ju personporträtten i bägge praktverken så knivskarpa och mångfasetterade att det inte gått att undvika att utveckla en stark relation till vassa av karaktärerna och just Sonny och Paulie råkar vara mina favoriter.
Det explosiva humöret blev hans – och nästan hela familjens – fall, men ändå, eller kanske just därför, är Sonny den mest hypnotiserande figuren i hela Corleone-sagan. Det råa, för att inta säga direkt animaliska, i hans framtoning får varje scen han medverkar i att formligen vibrera. Sexig är kanske inte ett begrepp som ska användas i sammanhanget, men – jo.
Så kan man inte beskriva Paulie Walnuts. Han är mer en…kuf. Fast en i högsta grad oförglömlig en, bakad på lika delar gammaldags italiensk husmor, bisarra fobier och skrämmande mördarinstinkt. Därtill delar han mer än gärna med sig av högst egensinniga ”visdomar” om katter, livet efter döden och hygienen på offentliga herrtoaletter. Något mer originellt har aldrig skådats i amerikansk kriminal-fiktion.
Nu vilar de båda bland fiskarna. Därmed känns världen lite säkrare – och tråkigare.
ORSAKER TILL EXTAS
• The Dip – Sleep on it (Albumspår)
– Sommarens låt 1
• Bronze Radio Return – There will be another one (Singel)
– Sommarens låt 2
• The California Honeydrops – Get real high (Singel)
– Sommarens låt 3