Genom hans glasögon får popen en tår i ögat

I februari fick Jack Antonoff en Grammy som årets producent – för tredje året i rad.

KRÖNIKA Ingen annan personifierar på egen hand ljudet av samtiden som den albumaktuelle Jack Antonoff.

Genom hans glasögon får popmusiken en tår i ögat.


Jack Antonoff gjorde entré som producent med stort P på Taylor Swifts album ”1989”. Majoriteten av låtarna var signerade Max Martin – med alla de klassiska attribut som vi förknippar med honom. Men spår som ”Out of the woods” och ”You are in love” stack ut. De var mer dimmiga, flytande – utan att någonsin förlora sin hitpotential.

I ett decennium har den tiofaldigt Grammy-belönade Antonoff sedan varit producenten som varje modern popstjärna velat samarbeta med. Förutom att fortsätta utgöra fundamentet i Taylor Swifts musik har han bland annat jobbat med Lana Del Rey, Lorde, Clairo, St Vincent och nyss Sverige-aktuella The 1975.

I utstuderade glasögonbågar och med en lika uramerikansk som spelevinkartad uppsyn står 39-åringen med ena benet i New Jerseys punkscen och det andra i kärleken till 80-talets syntpop. Antonoff är även djupt inspirerad av Abbas och Robyns vemod. Precis som sina svenska förebilder strävar amerikanen efter att sudda ut gränsen mellan eufori och melankoli.

Vissa påstår att Antonoff skulle ha förstört den moderna popmusiken och menar att hans formel påminner om en intetsägande moodboard för strömningstjänsterna.

En både orättvis och omodern analys, om du frågar mig.

Producenten är känd för att börja varje samarbete med frågan ”vad är det värsta som någonsin har hänt dig?”. För att fullt ut förstå hans gärning tror jag att man måste gå tillbaka till händelsen när en blott 18-årig Antonoff förlorade sin 13-åriga syster i hjärncancer. En förlust som har präglat hans liv med sorg.

Vid sidan av att ställa några av världens största artister framför en ledsam musikalisk fond har Antonoff länge frontat bandet Bleachers. I förra veckan släpptes gruppens fjärde, självbetitlade album.

”Bleachers” är en kakafoni av springsteensk sha-la-la-rock, sommarljumma Lana Del Rey-monologer, kammarpop, melankolisk autotune-melankoli och mycket försiktig gospel.

Antonoff är en begränsad sångare men en mästare på stämningar där en saxofon snyftar i bakgrunden. För oavsett hur uppsluppna låtarna än må vara på ytan finns det alltid en underliggande sorg.

Skivan är, precis som all musik som Antonoff har satt sitt namn under, bomullsmjuk. Som ville han vaddera sig själv på något sätt. ”Bleachers” framstår mer än någonting annat som hans alldeles egen lilla koja.


4 x tips: trevlig och genialisk musik

Norah Jones är tillbaka med sitt nionde album.

Längtande guldkorn

Att göra trevlig musik är en underskattad konstform. Musik som lyfter de små tingen till en högre nivå. Nu är genrens mästare tillbaka: Norah Jones. Lyssna noga mellan raderna, för nya skivan ”Visions” är inte bara musik för Starbucks. Särskilt jazziga albumöppnaren ”All this time” är ett släpande, längtande guldkorn med vårens första fågelkvitter i bakgrunden.

Vampire Weekend – bandet som misslyckades med att starta en fjärde ska-våg.

Lägereldsögonblick

Vampire Weekend har en ny podcast. I ”Vampire campfire” samlas trion runt en lägereld för att diskutera kommande albumet ”Only god was above us”. Sångaren och låtskrivaren Ezra Koenig läser bland annat upp en dikt baserad på influenserna bakom skivan samt bekänner att de med debutalbumet misslyckades med sin ambition att starta en fjärde ska-våg. Allt till den knäppande kulissen av brasan.

Svenska Halon är här med sitt debutalbum ”Music to get rich to”.

Kliniskt vacker värld

”Music to get rich to” är titeln på debutalbumet med stockholmska Halon. Elvira Lindell, som hon egentligen heter, rör sig i samma kliniskt vackra värld som tidiga Lana Del Rey, partnern Lorentz och det svenska skivbolaget Sincerely Yours. Lyssna särskilt på hörnstenen ”Carnaby Street”, som vackert fångar den sena ungdomens ambivalens till ljudet av ekande storstadspop.

Georg Riedel 2013, inför premiären av filmen ”Emil och Ida i Lönneberga”.

Gigant ur tiden

Den 25 februari gick Georg Riedel bort, 90 år gammal. Många av oss har levt ett smärre liv med musikern och liksom tagit honom för givet. Sedan jag blev pappa har jag på daglig basis reflekterat över hans geni. Varje morgon vid havregrynsgröten drabbas jag av introt till Alfons Åberg. Kompositören gjorde givetvis så mycket mer – men det kommer att dröja innan någon tonsätter sagor som Georg igen.


LYSSNA PÅ PERS BÄST JUST NU-LISTA!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, XThreads och Spotify för full koll på allt inom musik