Anders Fridén i In Flames: ”Det kändes som att världen stod stilla”
Stor intervju om bandets nya skiva ”Forgone” och vägen dit
Publicerad 2023-02-10
Pandemin tvingade ena halvan av In Flames kreativa duo att vända sig inåt – och resultatet blev gruppens mest extroverta och ilskna album på många år.
På aktuella ”Forgone” målas världen i tolv nyanser av svart. Det genomgående budskapet är att mänskligheten befinner sig på ett sluttande plan, prognoserna för eventuell ljusning är obefintliga och drömmer du om harmageddon gör du bäst i att poppa popcorn redan nu och njuta av spektaklet.
– Jag hade hoppats att vi skulle komma ut ur pandemin som mer förstående och fyllda av respekt för varandra, men det är snarare tvärtom, säger frontmannen Anders Fridén.
På sitt egna egendomliga sätt kom pandemin att bli något av en kollektiv upplevelse och kamp. Även om det inte går att likställa förutsättningarna att överleva och navigera igenom en global epidemi för de som lever på burgen plats i Stockholms innerstad och de som trängs i exempelvis i ett getto i Mumbai, men en sak har kunnat förena alla världsmedborgare från tidigt 2020 och framåt: Vi har alla påverkats. Vissa mer, vissa mindre, men lik förbannat skär konsekvenserna av virusets framfart genom nationsgränser, kön, klass och samhällelig status.
Samtidigt som tidningarna hemma i Sverige skrev panikdrivna rubriker om ett klot som snurrade utom kontroll (rubriken på startuppslaget i Aftonbladet den 14 mars skriker exempelvis ”STÄNGER GRÄNSEN” i versaler och avser Danmarks beslut att isolera landet från omvärlden) befann sig In Flames på andra sidan världen – där en planerad konsert i Auckland i Nya Zeeland raskt ställdes in.
– Egentligen skulle vi vidare till Australien, men då hade vi varit tvungna att sitta i karantän i två veckor så det var ju bara att åka hem, säger frontmannen och textförfattaren Anders Fridén, 49.
– Men när jag kom hem till Stockholm var det först lugnt och tyst och jag kände som att jag hade kontakt med hela världen. Under vår livstid har vi inte upplevt något som påverkar samtliga människor på jorden samtidigt. Det kändes som att världen stod stilla.
”En smäll på käften”
Det ofrivilliga turnéuppehållet kallar han inledningsvis ett vakuum. Ett lugn där det var helt okej att skrota omkring hemma i huset i Kungsängen strax utanför Stockholm, men där den inledande stillheten inom bara ett par veckor gick över i nåt annat.
– Jag vill inte kalla det kris, men jag hamnade i en situation av ifrågasättande. ”Vem är jag? Vad ska jag göra? Vad händer med bandet och vad händer med allting?” Men sen när omikron kom var det som en smäll på käften.
Anders illustrerar allvaret genom att daska knytnäven i handflatan.
– Jag älskar ju att åka ut och spela, träffa människor och att resa. Vara en del av ett sällskap, med crewet och med bandet – ”vi gör det här tillsammans”. När det inte fanns någon prognos för när vi skulle kunna åka ut igen var det deppigt.
– Men samtidigt blev också det påtvingade uppehållet en väckarklocka. Det är ju så lätt att man bara harvar på utan att tänka närmare på det. Man spelar in en skiva. Man släpper en skiva. Man åker på turné. Man förväntar sig att folk ska dyka upp, köpa merch och köpa plattor. Och sen är det helt plötsligt inte där! Så på för oss var det nog nyttigt som band att att det blev en paus, så vi insåg vad vi saknade.
”Stoppa, stoppa, STOPPA!”
För Fridén kom den mentala räddningen i detta vakuum bland annat av att han byggde en liten studio hemma på tomten och började köpa upp sig på en arsenal analoga syntar att leka med. Tanken var aldrig att det skulle bli något som lämnade postnummerområdet
– För mig var det mycket mer spännande än att göra än som andra band, kanske köra nån livestreaming med dåligt ljud eller akustiska framträdanden. Det funkar för vissa och utmaningen är grym, men det duger inte för oss. In Flames behöver feta stärkare, tuffa gitarrer och tryck i ljudet.
– I början när jag testade mig fram med syntarna fick jag samma känsla som när jag kom i kontakt med thrash och death metal för första gången. Jag blev pånyttfödd av att få höra och skapa något som var helt nytt för mig. Sen var det snarare människor runt omkring mig som pushade på att det faktiskt skulle bli mer offentligt. Och då kom pressen. Nu ska det bli platta, nu ska det bli omslag – vad fan är det här, liksom? Skivbolaget började snacka om att jag skulle skaffa TikTok, men jag kände bara ”Stoppa, stoppa, STOPPA!” Jag förstår att det är där det ”händer”, men jag gjorde If Anything, Suspicious av rent egoistiska skäl. Om en person tycker det är bra – grymt. Men det spelar egentligen ingen större roll.
”Tror vi är så upplysta”
Trots det som kom att bli ett långt vakuum, eller stadium av ovisshet om du så vill, var det ändå inte säkert att det skulle bli en ny In Flames-skiva. När reserestriktioner lyftes framåt slutet av 2021 åkte Fridén och gitarristen Björn Gelotte över till Los Angeles och började bolla idéer och infall sinsemellan, mest för att se var det skulle kunna leda. Arbetssättet och arbetsplatsen är densamma sedan ”Battles”, då In Flames inledde samarbetet med Grammynominerade producenten Howard Benson.
– Vi hyrde ett hus, tog med oss lite inspelningsutrustning, Howard kom förbi, de andra killarna kom förbi, men mest kände vi bara på vart vi var på väg. Om hela livecirkusen skulle dra igång igen skulle det ju vara kul att ha ny musik.
I slutet av mars förra året var processen slutligen klar. Då var ”Forgone” skriven, inspelad och redo att i sinom tid möta hårdrockspubliken. Men som en rak motsats till tillverkningsplatsens ständiga sommar är det ett mörkt och ilsket album, bräddfyllt av ilska och frustration.
– Vi människor tror att vi är så medvetna och vi tror att vi är så upplyfta, men vi bygger bara högre och högre murar och bakom dem kommer vi aldrig klara av de utmaningar vi står inför. Många har så svårt att skilja på åsikter och fakta, och driver i teser som om de vore belagda.
”Det är en sorglig värld”
Jag får en stark känsla av pessimism.
– Ja. Det är väldigt blekt och dystert. Men det är ju så! Sen är jag ingen pessimistisk person, men det är en sorglig värld. De diskussioner jag har med mina barn om det som de blir gödda med och det som de läser online … samtidigt som de ska bli vuxna och möta världen har de den här enorma tyngden på sina axlar.
Jag hör inte mycket hopp heller.
– Nja… hoppet finns ju där. Men det är svårt. Man vaknar väl varje dag med känslan av att det ska bli bättre och går och lägger sig med insikten att det inte blev det. Och så är man i ekorrhjulet … man försöker, och man försöker. Men jag tycker inte att det blir bättre. Det känns som att många bara vill sätta saker på papper, inte för att göra något åt problemet, utan för att någon annan ska se hur duktig du är. Så det är inte mörkt, men det är jävligt grått.
– Tänk bara. Precis när vi hade tagit oss igenom pandemin, och den har ju varit svintuff för många, så startar ett krig i Europa. Vad är det som händer, liksom? Det är ett så omodernt sätt att tänka – att invadera ett annat land. Det är så svårt att ta in, trots att det är nästgårds.
Passande har In Flames också valt att klä sin 14:e fullängdare i en musikalisk skrud som passar den vrede och den frustration som texterna förmedlar. Avsevärt tuffare än allt bandet har gjort de senaste decennierna vräker förstasingeln ”State of slow decay” omkull dig med hetsiga bålgetingsriff, i ”Forgone pt 1” pressar trummisen Tanner Wayne upp stockarna i blastbeattempo och tyngden i ”Meet your maker” får knäskålarna att skallra.
– Faktiskt är bara produktionen det enda vi diskuterade inför den här plattan. Vi ville lyfta gitarrerna och trummorna, eftersom några av de tidigare skivorna kan ha varit lite för ”laid back”. Men det är inte så att vi har suttit och diskuterat att materialet i sig skulle vara tuffare. ”Nu ska vi låta si, nu ska vi låta så.” Det handlar nog mer om den uppdämda energin och frustrationen över hur världen ser ut i kombination med produktionen som spelar in.
”Det är så mycket åsikter om oss”
– Skulle man ta och titta på hela vår katalog och spela in alla låtar med samma producent, i samma studio, med samma instrument, alla skulle må likadant och alla förhållanden skulle vara exakt samma så tror jag att allt skulle smälta samman helt annorlunda. Men eftersom skivor görs under olika förutsättningar kanske de framstår mer olika än vad de egentligen är.
Ofta upplever jag att ni intar en nästan defensiv ställning när ni pratar om In Flames utveckling, som att ni ständigt måste försvara er. Var kommer den ifrån?
– Det är ju så. Du försöker ju bemöta frågorna under en intervju så gott det går. Det är så mycket åsikter om oss som band, om våra musikaliska val och där vi är nu. Men samtidigt är det inte som att vi känner oss extra påhoppade. När du och jag stänger dörren här så är inte min dag förstörd.
Men i frågan ”varför?” ryms ju ett resonemang.
– Absolut, och då kan vi ju resonera oss fram till ett svar. Men samtidigt är det inte alltid det finns ett svar på den frågan. För oss som band händer saker bara ibland, utan att det finns nån stor vision som har satts upp och ska följas. Det är inte kärnfysik, liksom.
”The chosen pessimist” har talat.
Anders Fridén om…
… att fylla 50 år i slutet av mars.
– Jag har inga problem med det. På många sätt mår jag bättre än nånsin, även om det såklart kan göra lite ont att gå upp om morgnarna. Mycket har nog att göra att jag började jobba med en sångpedagog i samband med inspelningen av ”Battles”, och det han lärde mig hade inte bara med själva sången att göra, utan även hur man tar hand om sig på annat sätt. Så, nån 50-årskris har jag knappast. Då var det värre att fylla 40.
… festivalen Dalhalla brinner, som anordnas för andra gången i slutet av augusti:
– Tanken var ursprungligen att ta konceptet från Borgholm brinner (som anordnades 2018 och 2019, red. anm.) på turné och köra i Dalhalla och på Piren i Göteborg, men sen så kom pandemin i vägen. När det väl blev av förra året var det magiskt. Jag hade aldrig varit där tidigare utan bara sett det på bild, men det blev en succé, sålde slut på all öl och sprit, alla var glada och ingen var dum. Så i år blir det två kvällar med fler band.
Blir det enda Sverigegiget i år?
– Pass. Eller, ja. Än så länge. Vi hade det så intensivt förra året med att gå från noll till att göra USA och Europa och fick sen en magisk avslutning i Göteborg, så det känns som vi har fyllt kvoten i Sverige på ett tag.
Kan det bli en ny klubbturné på hemmaplan, likt den ni gjorde i de nordiska länderna bland annat 2007 och 2012?
– Jag skulle vilja göra det igen. Det enda som egentligen kommer emellan är att när man som band på vår nivå bokas till nån stor festival eller något liknande, så krävs det att man inte gör mindre ställen som på något sätt kan inkräkta på det. Men det kommer komma, kanske redan den här albumcykeln.
… att paras ihop med låtskrivarlegendaren Desmond Child (hitleverantör åt bland andra Bon Jovi, Alice Cooper, Aerosmith och Kiss) inför det som sedermera skulle bli ”Battles” (2016):
– Det var en intressant upplevelse… Han skulle göra om oss till något helt annat. Han ville styra över låten, konceptet, vad skivan skulle handla om, omslag – allting. Det blev ju inget av det. På vägen därifrån satt jag och Björn i taxin och var bara tysta tills nån vågade säga nånting. ”Tyckte du om det där?” ”Näe.” ”Inte jag heller…” All respekt för honom och det han har gjort, men det är inte vi.
… den kommande serieboken ”A jester’s curse”:
– Jag har sett den inbundna versionen, och den är jävlig snygg. Vare sig jag eller Björn är involverade i själva storyn, utan det är några killar på Z2 Comics som har tittat på In Flames universum och det är jävligt häftigt att se vart det har tagit vägen. Jag älskar den typen av konst och den stilen. Vi har varit involverade så till vida att vi har fått se och ha synpunkter på historien under resans gång, men i övrigt har vi inte styrt arbetet. Den släpps i april.