Varför är inte fler upprörda över Bank-id?
Föreställ er ett börsnoterat bolag, låt oss kalla det Svenska Pass AB, med exklusiv rätt att utfärda id-handlingar för utlandsresor. Som kan neka vilken kund de vill. Det är ett upplägg som om möjligt hade utlöst ännu fler mentala härdsmältor än passpolisens just nu riksbekanta haveri.
Så varför är inte fler upprörda över Bank-id?
Medan pass i många fall är ett helt nödvändigt dokument för att kunna lämna landet, är Bank-id, som dominerar marknaden totalt, en förutsättning för att fungera som medborgare inom Sveriges gränser. Betala skatt, kolla dina provsvar i vården, ta emot bidrag, sköta barnens skolgång. Det är bara några av de saker som kräver en elektronisk id-handling. För att få tillgång till detta måste man släppas in som kund av en av de banker som äger Bank-id.
Det är ingen självklarhet.
Bankerna har rätt att säga nej om de inte godkänner din legitimering, om du inte kan ge en tillräckligt bra förklaring till varför du behöver ett konto eller om “du tidigare varit ohederlig mot banken”, som det står på Bankföreningens hemsida. I praktiken ligger makten över vem som ska få vara fullvärdig medborgare i Sverige därmed hos en handfull börsbolag.
Detta är ingen ny observation. När tjänsten (ännu en gång) slutade fungera under en period häromveckan skrev journalisten Andreas Ekström på Twitter: “Märker ni hur sårbart Sverige är, totalt beroende av Bank-id, som är privatägt, och för nästan alla det enda aktiva alternativet? Har tjatat om detta i ett decennium snart”. Inlägget gillades av tusentals.
Bank-id är långtifrån den enda centrala samhällsfunktion som kontrolleras av det svenska bank-oligopolet. Bankerna, som har ensamrätt på att skapa digitala pengar, har i många år aktivt försökt motarbeta det mångtusenåriga fenomenet kontanter.
Det är en utveckling som av en händelse gynnat ett annat bank-ägt bolag, Swish. Tjänsten har 8 miljoner användare, det vill säga ett de facto monopol på mindre betalningar. Staten har via Riksbanken hjälpt till att bygga denna privata tech-succé genom att anpassa sin infrastruktur.
Även om det kommit uppstickare dominerar storbankerna marknaden för bolån, och därmed också utvecklingen på bostadsmarknaden. Utan stigande lånelöften inga prisuppgångar.
Bolånen har utvecklats till en enorm vinstgenerator, bara ifjol levererade den uppskattningsvis 60 miljarder, och denna maskin kommer ticka på i princip oavsett vad som händer med räntorna och bostadspriserna. Sveriges generösa lagstiftning gentemot långivare ser till att bankdirektörerna inte behöver ligga lika sömnlösa som sina kunder om bomarknaden skakar. De kommer att få tillbaka sina pengar.
Bankerna sitter i ett uppvärmt förarsäte i ekonomin. Bestämmer de sig för att gasa, det vill säga låna ut mycket pengar, blir det högkonjunktur. Ställer de sig på bromsen går vi in i en recession.
Skulle ekonomin krascha lär staten komma till bankernas undsättning mycket skyndsamt. Förlusterna landar hos medborgarna i form av arbetslöshet, sämre statsfinanser och en välfärd på svältdiet. Om Rysslands cyberkrigare bestämmer sig för att attackera består landets främsta försvarslinje av bankernas it-avdelningar.
Politikerna sitter på läktaren och kan bara hoppas på att styrelserna investerat tillräckligt. Stannar bankerna stannar Sverige. Sammantaget handlar det om stora delar av samhällsekonomin som är utlagd på entreprenad. I en annan tid skulle det ses som ett viktigare samtalsämne än långa väntetider på pass.