Fängslande rakt igenom

Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna

Humor och allvar.

Inte många fixar att hitta den balansen.

Christer Sjögren satte den perfekt.

Dansbandskung. Smaka på ordet. Vad får du för bild i huvudet? Hur den än ser ut är den säkerligen inget som Christer Sjögren är särskilt bekväm med. Det var en krona som skavde, berättade han. En bild han inte kände igen och som var påfrestande att leva upp till. Som slet på kropp, själ och relationer. Hur han till slut knappt stod ut med sig själv.

På många sätt var Vikingarna-ledarens första sommarprat en uppenbarelse. Rakt, ärligt och utan omskrivningar radade Hagfors-sonen upp historier om revanschlust, utbrändhet, sorg och saknad. Men också avväpnande varma minnen från uppväxten i Värmland och om sitt livs fyra kärlekar (hustrun, dottern, barnbarnet och musiken). Allt lika starkt, varmt och beundransvärt avklätt.

Humor och allvar är en svår balans att hitta i ett program som Sommar. Ofta blir det slagsida åt än det ena än det andra hållet.

Eller just inget alls. Sjögren, fullblodsproffs efter så gott som hela sitt liv i rampljuset, satte den mixen perfekt. Fängslande, rakt igenom.

Starkast var historien om hans älskade mormor som en dag på sextiotalet plötsligt brann inne i sin lägenhet. Sjögren berättade den så varsamt och med så stor kärlek att det var omöjligt att inte känna tårarna välla upp i ögonen. Han talade ­direkt och rakt om vikten av att släppa taget och om ­betydelsen av att inte skjuta upp att prata om viktiga saker för att man kan ta det senare.

Ibland kommer inget senare och det som aldrig blev sagt förvandlas till en sten inuti bröstet.

Tung, kantig och svår att bära.