Aminas mamma jagade henne med kniv: ”Skrek att jag skulle dö”
Publicerad 2023-04-16
Amina och Hannah tog sig från hedersvåldet och hamnade på boenden anslutna till Roks.
De beskriver otrygga miljöer och volontärer som inte förstod vad de två unga kvinnorna var på flykt ifrån.
– De ideella kvinnojourerna är helt enkelt inte rustade för svårare fall, säger Åsa Furén-Thulin, chef på socialtjänstsektionen på SKR, Sveriges kommuner och regioner.
Både Amina och Hannah har varit utsatta för hedersvåld.
För Amina blev det uppenbart att hon var tvungen att fly när hon tagit studenten och familjen fick besök av polisen.
Någon hade tipsat om att familjen gift bort henne med en 40-årig man i Turkiet och att mannen var på väg till Sverige.
– Egentligen skulle jag ha gift mig med en kusin, det var planerat sen jag var liten. Men i gymnasiet hade jag en hemlig svensk pojkvän. När min familj fick reda på det avbröts förlovningen. Då blev det mannen i Turkiet istället.
Efter att poliserna gått började Aminas mamma jaga henne med en kniv och skrika att hon skulle dö.
– Det har alltid varit våld hemma, men nu var det nog, säger hon.
Giftes bort från Irak
Till skillnad från Amina är Hannah inte född i Sverige. Hon kom hit från Irak när hon var 19 år gammal. Bortgift med en man med iranskt ursprung.
– Min moster kände familjen lite. Att gifta sig är det enda sättet att komma bort och få ett bättre liv där jag kommer från.
Men ingenting blev som Hannah tänkt sig. Första natten i Sverige våldtogs hon av sin nya man. Istället för att bo i egen lägenhet som familjen lovat, bodde de tillsammans med hennes nya svärmor. Hannah upplevde att hon blev ett hembiträde. Hon fick aldrig gå ut själv och visste inte ens vilken adress hon bodde på.
Efter flera månader av våld, pistolhot och misslyckade flyktförsök lyckades Hannah med hjälp av sin moster larma polisen – som kom och drog ut henne handgripligen ur lägenheten.
Hamnar på skyddade boenden
Efter att de flytt hamnade både Amina och Hannah på skyddade boenden anslutna till Roks.
De är inte unika. En statlig utredning visar att ungefär 70 procent av de tusentals kvinnor som bor på skyddade boenden varje år har utländsk bakgrund.
Många är utsatta för hedersvåld och antalet har stigit kraftigt de senaste åren. Men rätt kompetens saknas på många boenden. Det menar Fredrik Lundh Sammeli (S) som har lett den utredning som föreslagit att skyddade boenden ska bli tillståndspliktiga.
– Min bild är inte att alla skyddade boenden har den kompetens de behöver när det kommer till exempelvis hedersvåld, säger han.
”Men du är ju inte muslim?”
För Amina blev bristen på kompetens på boendet hon var på snabbt uppenbar. Hennes föräldrar ringde varje dag och ville veta var hon var. Personalen sade att de var välkomna att hälsa på, att hon kunde få träffa dem i ett privat rum och prata ostört.
Men Amina var ju rädd för sina föräldrar. Det var dem hon flydde från.
– Personalen förstod inte att jag kunde vara utsatt för hedersvåld. ”Men du är ju inte kurd eller muslim? Du får ju ha vilka kläder du vill?”.
Amina försökte förklara. Hon berättade om den oskuldskontroll hennes föräldrar tvingat henne till när de fick reda på att hon hade en svensk pojkvän.
Hon berättade samtidigt att hon aldrig haft sex.
Reaktionen hon fick från personalen överraskade henne.
– De sa: ”Varför sa du inte bara det då? Och då borde väl oskuldskontrollen ha gått bra?”, berättar Amina.
– Det är först senare som jag förstått att mödomshinnan inte finns. Och tjejen som jobbade där var i 25-årsåldern, hon verkade inte heller ha koll.
Men det var inte bara att de inte förstod vad Amina flydde från som var problemet. Hon kände sig också otrygg. Hon tyckte det var oklart vilka som jobbade där och vilka som bodde där. Det var många volontärer som kom och gick.
En gång pratade hon med en kvinna som hon misstänkte hade psykiska problem och såg syner.
Amina blev rädd. Det fanns ingen personal på kvällar eller nätter. Vad skulle hända om kvinnan blev aggressiv?
– Jag frågade föreståndaren, men de svarade att hon hade mått jättedåligt och att jag gärna fick spela kort med henne så att hon fick bort tankarna. Vi kvinnor skulle stötta varandra.
Inga krav
I dag saknas en definition på vad ett skyddat boende är och vilken kompetens personalen ska ha. Faktiskt vet ingen ens hur många boenden det finns i Sverige över huvud taget. Socialstyrelsen uppskattade det till 282 stycken vid den senaste kartläggningen 2019, men mörkertalet är antagligen stort.
– Det är rena vilda västern. Du kan kalla vad som helst för ett skyddat boende, allt från ett hotellrum eller ett garage där du inhyser människor till de skyddade boenden som många ideella organisationer har drivit länge, säger Fredrik Lundh Sammeli.
För att komma till rätta med bristande kompetens föreslog den offentliga utredningen att det ska krävas tillstånd av IVO för att bedriva skyddat boende, liknande de som finns för till exempel HVB-hem.
Det skulle leda till att majoriteten av dagens skyddade boenden blir tillståndspliktiga.
Att det skulle tvinga ideella boenden att stänga – som Roks och Miljöpartiet varnat för – är troligt. Men också nödvändigt, menar Fredrik Lundh Sammeli.
– Jag har sett både ideellt och privat drivna boenden som haft utmaningar och som jag menar inte lever upp till det som jag tycker lagkraven borde ligga på.
Kunde ingen svenska
Innan en eventuell tillståndsplikt kommer på plats är det upp till kommunernas socialtjänster att placera kvinnor och utvärdera efter bästa förmåga. Något som inte är helt lätt.
– Det är det som är så tokigt med just den här boendeformen. Det finns ingen reglering. Det enda som finns är socialstyrelsens vägledning. Men den är ganska svepande om man säger så, säger Åsa Furén-Thulin, chef på socialtjänstsektionen på SKR, Sveriges kommuner och regioner.
Inte heller för Hannahs del blev placeringen bra. Hon hade bara bott några månader i Sverige och kunde ingen svenska. Hon fick ingen hjälp på boendet med att förstå sitt nya hemland eller lära sig språket. Istället spenderade hon dagarna framför TV:n i uppehållsrummet.
– Jag kom från en helt annan värld. Det är en enorm skillnad på hur Sverige och Irak fungerar. När jag kom till Sverige bestämde svärmor över TV:n, så det var bara program på persiska, hur skulle jag ha lärt mig svenska?
Hannah berättar att hon inte visste hur hon skulle klaga. Men det är just genom att tala med kvinnorna som de flesta kommuners socialtjänster utvärderar om boenden fungerar eller inte.
– När det kommer till kvinnojourerna så handlar det om samtal med individen som bott där. Att prata med kvinnan. Var det här bra? Vad var mindre bra? Man frågar om det fått de stöd de behöver, säger Åsa Furén-Thulin.
Hamnade på privata boenden
Vändningen för Amina och Hannah kom när de omplacerades till privata boenden drivna av stora vårdkoncerner. De beskriver professionella organisationer där de fick det stöd de behövde. Exempelvis med utbildning och förberedelser för ett liv under skyddad identitet.
Hannah fick äntligen lära sig svenska. Hon frågade personalen vad olika saker hette. Hon skrev ned svaren och repeterade på kvällarna. Men det stora lyftet kom med SFI.
– Jag minns fortfarande datumet jag gick dit första gången, jag var så lycklig. Personalen hade ju redan lärt mig lite, men nu kunde jag berätta om mina upplevelser. Sätta ord på mina känslor så andra förstod.
Behövs en blandning
Enligt Åsa Furén-Thulin behövs det olika former av boenden för att hjälpa kvinnor.
– De ideella kvinnojourerna är helt enkelt inte rustade för svårare fall. Tar vi hederskontexten som exempel så behöver jourerna ha en hög säkerhet. Det är ärenden som är svåra för en ideell verksamhet. Därför ser jag en blandad marknad framöver, både privata och ideella alternativ. Tittar man på de andra nordiska länderna så har de gått åt det hållet.
Skulle tillståndsplikten bli verklighet kommer det ställas en rad nya krav på skyddade boenden, säger Fredrik Lundh-Sammeli.
– Tillräcklig bemanning, tillräckliga skyddsanordningar och tillgång till personal dygnet runt. Personal som utan dröjsmål kan uppmärksamma om man behöver stöd eller hjälp i form av bakjour eller liknande.
Både Hannah och Amina har kommit ut på andra sidan. De har nu egna lägenheter, studerar och arbetar. Hannah berättar att hon äntligen har det liv som hon drömde om när hon flyttade från Irak.
Men just för att de kommit ut på andra sidan vill de se en förändring. Andra kvinnor ska inte behöva uppleva samma sak.
– Det känns som att man inte får kritisera de här boendena. Det blir som en kritik mot allt obetalt arbete som människor lägger ned. De har säkert varit bra en gång i tiden, men samhället ser annorlunda ut nu, säger Amina.
Här svarar Roks på kvinnornas kritik och säger att de gärna utreder vad som hänt på boendena om kvinnorna kontaktar dem.