Läkarna identifierar de döda: ”Jag är tuff, men gråter inombords”
Uppdaterad 2023-10-19 | Publicerad 2023-10-18
TEL AVIV. Barnet tryckte sin haka mot den vuxne personens kinder. Båda dog när Hamas satte eld på deras hus.
Nu är det läkarnas arbete att reda ut vem som är vem.
De båda kropparna, en vuxen och ett barn, är bokstavligen sammansvetsade. På läkarspråk, som håller känslorna stången, heter det:
– Vi var tvungna att separera de maxillära benen, innan vi kunde börja ta DNA-prover, säger doktor Chen Kugel, patolog på det forensiska institutet i Tel Aviv, där man identifierar döda kroppar efter mord, olyckor och krig.
Två maxillära ben som förkolnat kan uttryckas på ett annat vis. Det handlar om ett barn som dog, kind mot kind med en vuxen person efter att Hamas satte eld på deras hus. Den vuxna personen och barnet som kramade varandra in i det sista hann förhoppningsvis dö snabbt av kolmonoxidförgiftningen innan elden gjorde sitt med kropparna.
Kulhål i händer på liken
Kropparna hittades i ett så kallat safe room, ett förstärkt rum, i huset ett par kilometer från Gazaremsan.
Det är den typen av fall som patologerna, läkare specialiserade i döda kroppar, arbetar med dag och natt i Tel Aviv. Allt som allt handlar det om runt 900 döda människor som håller på att identifieras från Hamas attack mot byarna, utomhusfesten och kibbutzerna i södra Israel.
Chen Kugel berättar och visar förkolnade kroppar på en skärm för de samlade journalisterna. Kropparna har behandlats bestialiskt innan de dog. Det är människor som har bakbundits, brunnit upp eller skjutits i nacken eller under hakan och uppåt.
– I vissa fall kan vi se hur de har kulhål i händerna och sedan i huvudet eller bröstet, som om de hade försökt skydda sig med händerna mot kulorna, förklarar patologen.
En del barn har huvudet separerat från kroppen
Undersökningarna görs i enlighet med Interpols protokoll eftersom det i många fall kan handla om krigsbrott. Samtidigt är det av vikt att kunna ge familjerna ett säkert – om än tragiskt – besked på rekordtid.
– Speciellt som vi har en tradition där de anhöriga vill begrava och sörja sina kära så snabbt som möjligt efter dödsfallet, förklarar institutets chef, Nurit Bublil. Hon är märkbart rörd av en vad hon beskriver som en insikt:
– Vi har grannar som verkligen hatar oss, säger hon och lägger till:
– Men vi ska leva vidare och de ska försvinna, lägger hon till.
Antalet barn är fortfarande under arbete. En del har huvudet separerat från kroppen, liksom en del vuxna.
– Men jag kan inte med fastställa hur det har gått till. Jag vet inte om det är orsakat av knivar eller från en tryckvågor. En tryckvåg kan lätt skilja ett huvud från en kropp, säger han.
Benbitar sågas och fördelas
Även Chen Kugel beskriver situationen som någonting som han aldrig upplevt under sina 31 år kantade av terrorattacker, krig och kriminalitet. Patologen trodde sig vara hårdhudad, säger han. Fram till nu.
– Det är så hemskt. Jag är en tuff kille, men nu märker jag hur jag gråter inombords, säger han och ruskar på huvudet.
På bakgården ligger ett tjugotal kroppar. Runt Chen Kugels arbetsskor surrar flugorna.
Runt 350 kroppar återstår det att identifiera. De kommer in i kylbilar och lastas av på bårar på institutets bakgård. Där obduceras de, eller benbitar fördelas och sågas till mindre delar innan de skickas till övervåningen för att säkerhetsställa arvsmassan. Den kan komma ur en hårtuss, en nagel eller en benbit. Men också en blodig madrass i barnstorlek.
Därför måste gärningsmännen identifieras
Till sin hjälp har israelerna ett team från USA:
– Jag arbetade med följderna av attentaten den 11 september 2001. Det här påminner om det, säger Judy Melinek, 54. Hon har precis kommit ut från ett rum där de försökte fastställa om kroppen var en man eller kvinna. Den hade allvarliga krosskador.
Alla som nu arbetar, sliter dag och natt i skift på institutet. Prioriteringen är glasklar för allt arbete:
– Först och främst ska vi identifiera våra egna israeliska och de utländska kropparna. Kropparna från de som attackerade oss tar vi i ett senare skede, mest för att vara säkra på att ingen av de våra har hamnat bland de andra kropparna, säger institutets chef, Nurit Bublil.
”Sedan dess har vi inte hört av honom”
Motorn för allas arbete står nämligen nere i en korsning i Tel Aviv. Där samlas nu anhöriga till både kidnappade och försvunna israeler. På en vägg har de satt upp affischer med bilder på de saknade, och vid bord delar de ut pasta och varm dryck till varandra.
De är alla förberedda på en lång väntan, såvida det inte en dag kommer något annat besked från det forensiska institutet. Hagay, 39, står med en israelisk flagga i en hand och ett plakat i den andra.
– Av de där 350 kropparna som återstår att identifiera, fruktar jag att de kommer att hitta min kusin. Han var bara en vanlig man i femtioårsåldern som ville åka runt på sin motorcykel över helgen. Sedan dess har vi inte hört av honom. Någon måste ha stoppat honom, säger Hagay, 39. Han är bitter mot de senaste regeringarna och mot tidsandan i allmänhet. Hade saker varit annorlunda så hade hans kusin aldrig försvunnit så här, menar han.
– För varje år som gått så har vi förlitat oss alltmer på vårt automatiserade luftvärn och våra högteknologiska övervakningssystem utmed gränsen. Det har gjort oss, hur ska jag säga?, sömniga. Hade vi inte haft dem så skulle vi ha varit tvingade att ta itu med problemen för länge sedan, säger Hagay som inte vill uppge sitt efternamn.
I samma stund som han säger det – och likt en brutal väckarklocka – så ljuder raketlarmet. Hagay rusar i väg mot betongtrapporna längre bort för att ta skydd, under tiden som de dova smällarna från luftvärnet iron dome (eller järnkupol), ljuder följda av de bomullstussliknande molnen mot den blå himlen.