Särskild lag mot koranbränningar vore ett politiskt misstag
Vad är det man ”yttrar” om man bränner Koranen offentligt?
Något yttrande måste det ju vara eftersom så många yttrandefrihetens vänner försvarar gärningen som såväl grundlagsenlig som lämplig.
Ändå är ju inte yttrandet klart och begripligt. Och därför inte möjligt att definiera som vare sig lagligt eller olagligt. För att kunna avgöra skillnaden måste vi kunna fastställa motivet bakom gärningen. Och då öppnar sig ett vitt fält av möjligheter:
1. Tjenamors. Mitt namn är Salwan Momika från Irak och jag har inte fått asyl i Sverige. Men härmed bränner jag en koran, med bacon, utanför moskén på Medborgarplatsen. Därmed kan jag inte utvisas till Irak eftersom jag då skulle riskera dödsstraff.
2. Tjenamors. Mitt namn är Rasmus Paludan. Jag seriebränner koraner, också bacon, på utvalda platser i Sverige med många arbetslösa och muslimska män. Syftet med denna min tillämpning av den svenska yttrandefriheten är att så till den grad väcka förargelse hos den muslimska publiken att de startar upplopp, kastar sten och bränner polisbilar.
3. Tjenamors. Mitt namn är Jöns Fredsvän och jag bränner koraner för att reta upp den kände get****laren Erdogan så att han blockerar Sveriges anslutning till Nato.
4. Tjenamors. Mitt namn är Jöns Sverigedemokrat. Jag bränner koraner för att på så vis formulera mina teologiska invändningar mot religionen Islam. Problemet är att jag är för okunnig för att författa flygblad eller insändare. Men yttrandefriheten omfattar även oss okunniga. Dessutom är koranbränning hundra gånger effektivare än aldrig så välformulerad teologisk kritik. Det fattar till och med jag.
Jag är övertygad om att läsaren kan komplettera listan med åtskilliga exempel på mer eller mindre aparta motiv. Vadslagning, uppgift på svensexa eller slippa gifta sig. Men bland mina fyra exempel finns bara ett uppenbart brottsligt motiv, provokatören Rasmus Paludans strävan efter att starta upplopp och materiell förstörelse. Det är klart förbjudet. Att bevisa motivet är dock en annan sak. Troligen skulle Rasmus Paludan i förhör anföra helt andra och ädlare motiv för sina påstådda åsiktsyttringar.
Frågan blir då om den lagstiftning vi redan har rent faktiskt kriminaliserar koranbränning.
Så kan tyckas. Det är till exempel klart förbjudet att offentligt pissa på såväl liberala ledarsidor som koraner. Inte för att denna åsiktsyttring skulle anses otillåtet kränkande mot innehållet i de sålunda befläckade texterna, eller ens mot troende muslimer eller liberaler. Utan för att det är förbjudet att pissa offentligt. Brottsligheten beskrivs i lagen som förargelseväckande beteende. Och förargelse i lagens mening kan väckas på allehanda sätt. Att kopulera på allmän plats, att visa sig naken på gatan eller i ett fönster mot gården, att gå omkring med plakat där fotomontage tycks framställa känd politiker i sexmundering och piska, att högljutt uttala sig nedsättande om judar, bögar, transpersoner, överviktiga, afrikaner, liberaler, nej kanske inte liberaler men väl sverigedemokrater, kineser, den kände get****laren, turkar i allmänhet och så vidare. Ibland uppstår då gränsdragningsproblem gentemot annan kriminalitet som förtal och hets mot folkgrupp.
Det fiffiga med att rangera in offentlig och avsiktligt provokativ koranbränning under förargelseväckande beteende är att polisen slipper knepiga bevisfrågor. Man behöver bara göra bedömningen att den misstänkta gärningen, eller yttrandet, ”är ägnat att väcka förargelse”. Det betyder inte att alla människor skulle bli förargade, bara tillräckligt många.
Hur som helst betraktar lagen åtskilliga gärningar och yttranden som ”förargelseväckande”, även om det kan förefalla betydligt oskyldigare än att försöka reta muslimer till vansinne med väl uttänkta provokationer.
Yttrandefriheten är alltså ingalunda oinskränkt. Vi behöver därför inte begå det politiska misstaget att stifta särskild lag mot koranbränning. Det vore idiotiskt. Det vore att till synes vika ner sig inför diverse gapiga diktaturstater och yttrandefrihetsmotståndare. Vi behöver bara ställa frågan om koranbränning kan anses lika förargelseväckande som nakenbad i Stockholms ström.