Umgänge förstör både sommar och relationer
Har du planerat att umgås en hel massa med din partner under semestern? Det är en vetenskapligt bevisat dålig idé.
Det låter ju härligt, vem gillar inte tanken på att äntligen få tid att rå om varandra, vara tillsammans hela tiden på det där sättet vi aldrig hinner vara resten av året? Men för många varar den lyckan inte längre än till flygplatsen.
Jag gjorde en studie för några år sen där jag fann att semestern utgör en av de absoluta lyckotopparna under året, för de flesta människor stiger lyckan stadigt i takt med att ledigheten närmar sig. Men redan första dagen på semestern börjar lyckan vända ner igen. Då kickar semesterstressen igång. Allt som ska hinna göras, upplevas, besökas, och förverkligas. Ett helt företag som vi ska få ihop, tillsammans. Det skulle kunna förklara varför 24 procent av alla par börjar bråka redan på flygplatsen, enligt en ny amerikansk studie.
Men kanske är det inte bara alla semesterprojekt vi ska få ihop tillsammans som
stressar, kanske är själva umgänget en stress i sig självt? Det visar sig nämligen att de tre saker människor stör sig mest på under semestern är maten (”har de verkligen inte svenskt kaffe?”), vädret (ett av de vanligaste klagomålen resebolagen får är att det råkade regna en dag på semesterorten, vad de nu skulle kunna göra åt det) – och sin partner.
En femtedel av människorna som tillfrågades i den där amerikanska studien uppgav för mycket tid tillsammans som det största semesterbekymret. Det är kanske ingen slump att skilsmässoansökningarna har sin topp i augusti månad.
Eller att en av tio relationer tar slut under sommaren. Enligt den matematiken är
chansen fifty-fifty att ni fortfarande håller ihop efter fem somrar. Allt detta
semesterumgänge blir för mycket av det goda. Det sabbar både semestern och
relationen.
Det betyder förstås inte att vi inte ska umgås alls på semestern. Men vad det alldeles säkert betyder är att vi inte borde förlägga allt umgänge på semestern.
För inte är det väl konstigt att vi blir stressade och besvikna om vi förväntar oss att vi ska kunna klämma in allt vi vill säga till varandra, göra med varandra, uppleva tillsammans, under några få futtiga veckor på året? Hundra procent av umgänget på tio procent av året, om semestern är fem veckor lång. Det krävs ingen ekonomiprofessor för att inse att det inte går ihop i längden.
Vi måste helt enkelt sluta betrakta de övriga 90 procenten på året som en
transportsträcka vi ska ta oss igenom så snabbt som möjligt, utan att störa varandra
eller slösa tid på att prata och göra onödiga saker ihop i allt vardagspusslande.
Inte tänka ”vi tar det på semestern”, utan i stället ta oss tiden att njuta tillsammans på vägen.
Så behöver det inte kännas som att sen bli inkastad i något bisarrt socialpsykologiskt experiment eller en dejting-tv-såpa där du ska vara instängd i en stuga eller strandsatt på någon ort långt hemifrån med en total främling i fem veckor (de brukar ju undantagslöst skita sig). Utan som en riktigt behaglig semester?