Godiset är föräldrarnas ansvar – inte butikernas
Nu är den på tapeten igen.
Den eviga frågan om godis i affärer.
Man kan tycka att saken är väldigt enkel.
Föräldrar tar ansvar för sina barn och föräldrar avgör när det är dags för godis, flingor, kräm, yoghurt, fiskbullar eller vad det nu är man tänker sig att stoppa i ungen.
Men så lättsamt kan vi ju inte ha det.
Med jämna mellanrum blossar indignationen upp över att affärer tillhandahåller saker som de på förmodligen goda grunder antar att deras kunder vill köpa.
Som att det finns godis i mataffärer, exempelvis.
Eller i leksaksaffärer.
Det tycker föräldrar är extremt störande, för då kan ju deras barn se godiset och ge sig till att tjata för att få det.
Alltså ska vissa affärer inte få sälja godis och de som ändå kan få lov att göra det ska gömma undan snasket.
Samma sak med flingor.
Det får inte vara för roliga figurer på kartongerna eller konstiga plastgrunkor i paketen, för då kan ju barnen vilja ha och börja tjata.
Då och då vill någon snöpig konsumentorganisation förbjuda det ena eller det andra; flingpaket eller reklam om chokladägg eller godis vid kassorna.
Och den enda anledningen är att barn kan komma att tjata på sina föräldrar och då faller föräldrarna till föga och då äter barnen sockrade flingor och det får icke ske.
Jag blir lika matt varje gång frågorna dyker upp.
Varför skulle just livsmedelsindustrin och handeln axla ett slags kollektivt föräldraansvar för barnens uppväxt?
Om jag befarade att någon av mina ungar käkade åt helskotta för mycket falukorv, skulle det vara en giltig anledning för mig att kräva av affären att de stuvade undan ringarna så att barnet slapp se dem och bli frestad?
Skulle inte tro det.
Å andra sidan tycker jag nog att alla hundägare numera kan vara vänliga och hålla sig undan mig och min yngste son, eftersom han verkligen tjatar hål i huvudet på mig om en ny valp så fort han ser en jycke.