Den ryska oppositionen i exil befinner sig i ett chocktillstånd
I förhoppningen om att hitta någon form av ljusglimt för demokrati och frihet i Ryssland deltog jag i en ”hemlig” träff med ryska oppositionella som tagit sin tillflykt till Sverige.
Tyvärr blev jag besviken.
Mötet snarare förstärkte intrycket av hur svag och spridd för vinden oppositionen är.
Redan inbjudan från Stockholms center för Östeuropastudier visade prov på den tvångströja Putins motståndare arbetar under.
Av säkerhetsskäl namngavs inga av de oppositionella som skulle delta i mötet i förväg.
Väl på plats verkar de flesta av dem vara tämligen unga. Påfallande många är kvinnor.
Mötet inleds med förmaningen att ingen av deltagarna får fotograferas utan att hen ger sitt tillstånd. Ingen av dem som uttalar sig på mötet får citeras med namn utan att de gett sitt tillstånd.
Inte ens när de befinner sig i västliga demokratier utomlands vågar många ryska oppositionella framträda öppet.
Deltagarna på mötet vittnar om hur den ryska ambassaden i Stockholm och andra ryska beskickningar i Västeuropa övervakar de oppositionella, trakasserar dem och försöker sabotera deras verksamhet.
Det handlar om försök att infiltrera oppositionen, desinformation, hot mot anhöriga i hemlandet och liknande.
Sedan Putin invaderade Ukraina för drygt två år sedan har 150 organisationer i Rysslands stämplats som ”oönskade”. Det innebär att det räcker att delta i dessa gruppers aktiviteter för att kunna dömas till fleråriga fängelsestraff.
Är i chock
Förhandlingar med regimen ses inte heller som någon framkomlig väg.
– Putin ljuger om allt, säger en av deltagarna. Regimen går inte att lita på. De håller inga avtal.
De ryska oppositionella vittnar om att Sverige är ett av de länder där de fått mest stöd av det omgivande civilsamhället.
– Vi känner att vi kan göra oss hörda, säger en kvinna från organisationen ”Ryssar mot krig”. I många andra delar av Europa känner vi inte alls samma stöd.
Mitt intryck är att den ryska oppositionen fortfarande är i chock över ledargestalten Aleksej Navalnyjs plötsliga död i ett fängelse i Sibirien och Putin-regimens fullkomligt hänsynslösa bemötande av minsta oppositionsyttring.
Oppositionen har inte bara förlorat sin ledare. De är dessutom spridda i ett stort antal länder runtom i världen. Det skulle kunna vara en styrka om det ledde till att motståndet mot Ryssland anfallskrig stärktes runtom i Europa. Om det bildades kraftfulla allianser. Än så länge verkar utvecklingen istället vara en kraftig försvagning av oppositionen.
När Vladimir Putin i sitt segertal efter valet för första gången nämnde Navalnyj vid namn och underströk att han aldrig borde ha återvänt till Ryssland var det ingen slump.
Ses inte som hot
Det var en varning till de oppositionella som flytt att inte försöka återvända. Då kan det drabbas av samma öde. Men det var också en bekräftelse på att Putin inte ser oppositionen i exil som samma hot som den på hemmaplan.
Vilket inte hindrar att de ryska ambassaderna agerar mot de oppositionella som flytt Ryssland.
Utomlands är oppositionen ännu mer tandlös än i Ryssland. De har inga kanaler att nå ut till den ryska befolkningen eftersom Kreml kontrollerar alla medier inne i Ryssland.
En av oppositionens företrädare på mötet i Stockholm poängterade att sociala medier inte heller var en gångbar plattform eftersom Facebook, Twitter med flera är bannlysta i Ryssland. Övriga är kraftigt övervakade av regimen.
Några dagar efter mötet kommer de officiella siffrorna från låtsasvalet till presidentposten. Putin har segrat med 87,3 procent. Det är tio procent mer än vid senaste valet. Men tio procent mindre än vad segermarginalen brukade vara på Sovjet-tiden. Tillräckligt stor för att peka ut Putin som den obestridlige ledaren men bara nästan så stor att den drar ett löjets skimmer över alltihop. Av en händelse exakt det som Putin behöver.
Enda hoppet
Oppositionens drag att få folk att rösta precis kl 12 blev på vissa sätt en framgång. Påfallande många deltog i denna tysta protest, både i Ryssland och utomlands. Den hjälpte säkert också till att stärka oppositionens stukade självförtroende.
Men den hade ingen som helst inverkan på resultatet.
Däri ligger den ryska oppositionens dilemma. Hur ska de göra sig själva relevanta? Hur ska de väcka hopp om att ett demokratiskt Ryssland är möjligt?
Just nu ser Putin ut att ha ett järngrepp om makten i sitt hemland. Han ser inte ut att hotas av ett missnöje inom sin egen maktapparat och ännu mindre av en potentiell folkresning.
Hoppet står till att när diktaturer faller så sker det oftast väldigt plötsligt och oväntat. Utan förvarning.