”Det enda jag saknar är en app som hämtar barnen på dagis”

Jag är femton år och ska träffa en vännina på stan. I en stadsdel jag inte känner till särskilt väl och på en gata jag aldrig hört talas om. Jag är försenad och har ingen aning om hur jag ska hitta till vår mötesplats. Har dessutom tappat busskortet och är pank. Jag kommer bli tvungen att planka på tunnelbanan. Hjärtat rusar, paniken är total. Jag är så rådvill och uppstressad att jag egentligen bara vill sätta mig på en parkbänk och gråta tills någon kommer och räddar mig. Hur ska jag ens kunna ta mig hem?

Och så vaknar jag.

Det tar en stund innan jag lyckas orientera mig i rummet, mitt sovrum av idag, skräcklslagen efter det bryska uppvaknandet.

Mitt femtonåriga nedkopplade jag i drömmen finns inte längre, men hon fanns för 30 år sedan. Och scenariot, som ofta återkommer i mina mardrömmar, är helt autentiskt.

Jag vänder mig åt sidan, tittar på sängordet och ser den ligga där. Uppladdad, uppkopplad och så otroligt hjälpsam. Min älskade mobil. Min räddare i nöden. Andas ut och tackar min lyckliga stjärna att jag lever i en digitaliserad, uppkopplad värld som för mig inneburit en sån enorm reducering av stress.

Det är tidigt på morgonen, en arbetsdag. Men jag ligger lättjefullt kvar i sängen en bra stund. Läser tidningar, kollar mail, går in på appen och beställer hem matvaror, tvättmedel, toapapper, shampoo. Hur mycket prylar som helst. Alldeles för tungt att bära. Dessutom, vem orkar irra runt som en osalig ande bland hyllorna på en matbutik? Jag har inte gjort det på flera år.

Mitt första möte för dagen går av stapeln på ett ställe jag aldrig varit tidigare. Googlar adressen och får vägbeskrivning, ovärderligt för en person med uselt lokalsinne och som är för stolt för att fråga om vägen. Det är nu ganska länge sedan jag gick vilse på stan, något som tidigare, i en annan era, hände mig kontinuerligt.

Går till tunnelbanan och köper biljett via mobilappen. Blir påmind om nattens mardröm och drabbas av oändlig tacksamhet över att jag slipper hålla reda på busskortet. Under resan kollar jag mail igen och svarar. Allt är under kontroll.

När mötet är slut beställer jag taxi eftersom jag har bråttom till nästa adress. Efter åratal av bokstaverande av mitt bokstavsrika namn är jag lättad över att inte behöva ringa växeln. Och kortnumret är inlagt i taxiappen så jag slipper rota igenom min överfulla handväska och leta efter det, med andan i halsen och kraftiga hjärtpalpitationer, när det är dags att kliva av.

Det närmar sig lunchtid och min dotter messar och säger att hon vill ha pengar. Jag swischar och svär mellan tänderna över att man ska behöva vara som en jäkla vandrande plånbok till sin tonåring. Är det det enda man duger till? Men jag är glad att jag slipper springa till bankomaten och sen rusa iväg och överlämna kontanterna till henne där hon råkar befinna sig.

Kväll. Jag är dödstrött och barnen är hungriga. Helt normalt scenario, ungefär det som utspelar sig hemma hos varenda människa som jobbar och har barn. Ungarna måste käka men jag tänker skolka från matlagningen. Istället ska jag lägga mig på sofflocket och jobba lite, med paddan på magen, och få undan några saker så att de inte ligger och skaver i form av dåligt samvete under natten. En vältränad kille med rosa ryggsäck som jobbar som cykelbud för en av tjänsterna som levererar restaurangmat hem ringer på dörren 20 minuter senare.

Någon säger på TV att folk blir stressade av att ständigt vara uppkopplade och att det är ett stort samhällsproblem. Jag fattar inte vad personen menar.

Det enda jag saknar är en dagishämtningsapp och någon form av nättjänst som hjälper till med påklädning av femåring. Då kommer mitt digitala zen att vara fulländat.

Följ ämnen i artikeln