Prokrastinerar du? Så här kan du få bort din ångest

Prokrastinering. Det är ett väldigt långt och svårt ord, med många bokstäver. Jobbigt att både skriva och uttala. När man tänker på hur besvärligt det är att få ur sig ordet prokrastinering, såväl i tal som i skrift, drabbas man lätt av känslan att det kan vänta till imorgon. Allt annat man skulle kunna göra istället ter sig plötsligt som både mer brådskande och lustfyllt. Dricka en kopp te kanske. Ringa en kompis. Kolla Facebook.

Det är just vad prokrastinering innebär. Att skjuta saker framför sig för att de framstår som antingen överväldigande eller bara väldigt trista. Det vill säga alla de saker som man måste göra. För det är ju aldrig så att man skjuter på att grotta ner sig i en bra serie, gå ut på stan och köpa något snyggt att ha på sig eller att ses och babbla med en väninna. Det är städning, bokföring, sammanställning av rapporter, betalning av räkningar och annat nödvändigt ont som får stryka på foten för att ägaren av uppgifterna fått en släng av ”jag-gör-det-imorgon-sjukan”.

Jag är en året runt-prokrastinerare, i varierande grad, men tycker nog att symptomen är som allra värst efter semestern, såhär års, när det fortfarande är augusti och man inte riktigt vet om man ska stå på sommar- eller höstbenet. Det här är den absolut farligaste tiden för oss prokrastinerare, en tid då man balanserar på en knivsudd för att inte trilla ner i en avgrund av total handlingsförlamning. Efter en period av kravlöshet, brist på deadlines och rutiner – då ledigheten svept sig som en varm, mjuk och tillåtande – men samtidigt kvävande, tung och fuktig snuttefilt runt en och vägrar släppa en fri ur sitt skenbart omhändertagande men i själva verket djupt destruktiva grepp.

Man får sparka sig upp ur sängen, tvinga på sig kläderna, gå med tunga steg och lämna barn på förskola för att sedan masa sig till jobbet och där stirra med tom blick in i skärmen och tänka att man kanske kan Hemnet-knarka bara en liten stund innan man skriver det där viktiga mailet, som ändå måste vara ganska välformulerat, eller knåpar ihop offerten som man lovat ska vara kunden tillhanda innan dagen är slut.

Det ligger nära till hands att tro att folk prokrastinerar för att de är lata men det är en på tok för enkel förklaring. Beteendet har andra psykologiska orsaker – som att man antingen är rädd för att misslyckas eller för att lyckas. Att man är alltför perfektionistiskt lagd och inte tycker om sig själv, inklusive fel och brister. Att man har en taskig tidsuppfattning eller ett konsumerande kontrollbehov.

Det är lätt att falla för prokrastineringens farliga frestelser trots att man väl vet att priset är högt. En människas ångest står i direkt proportion till hur mycket hon borde ha gjort idag men istället valt att skjuta på obestämd framtid. Alla vuxna människor sparkar saker framför sig i större eller mindre utsträckning fast de är fullständigt medvetna om att utkomsten är ungefär densamma som om man skulle kissa på sig. Varmt och skönt just där och då. Kallt, blött och äckligt sen.

Den här texten har jag skrivit (i sista stund såklart. Under bilan. Fem i tolv och allt vad det heter) som är en liten uppmaning och påminnelse till mig själv – och till andra som kan behöva den – att göra saker i god tid och utan stress. Det tar emot, man vill inte riktigt ta sig samman, men vinsten är så stor. Mindre oro, bättre självförtroende och djupare nattsömn. En skönare och lugnare höst att se fram emot helt enkelt. Jag börjar idag. Eller imorgon kanske.

Följ ämnen i artikeln