Jag minns hur det var att vänta på honom
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I ålderdomens ljudisolerade kammare händer det att jag minns. Jag bläddrar i gamla böcker och anteckningar och minns hur det var. Att vänta på honom. Att livsfarligt snabbt kasta sig över rummet och nästan slå ihjäl sig på den där stolen som inte brukar stå där medan det ringer och ringer...
Saliven är uttorkad när man andfått sliter till sig luren. Ja. "Hallå". Ett glatt hallå tillbaka. "Å. Hej Heléne. Ja jag låter andfådd för att jag var i det inre rummet och gav pelargoniorna en skvätt vatten. Ja, visst. Vi borde dricka mer själva. Jag har hört att det är riktigt mycket vatten som ska till för att man ska må bra. Det yrar i huvudet efter en lämplig avrundningsreprik. Och nu, det tutar bakom Helénes röst. "Förlåt", säger man andfådd. "Det är säkert mamma. Vadå? Lasse? Neej, det var ett tag sen. Han har varit bortrest. Nej, nu måste jag bryta. Ha det bra. vi hörs snart igen. En bio kanske? Men nu måste jag. Hej då".
Att vara besatt av någon som kanske ringer. Det är inte bra. Alltså i det läge när det allt mer bara är jag som ringer.
En historia som varat ett och ett halvår. Det är inte särskilt länge. Men för mig kunde den fortsätta för evigt. Bara att tänka på honom får kåta svep att dra genom min kropp. Samtidigt vet jag ju att han är på väg ifrån mig och vänner har redan börjat trösta mig. Han var verkligen inte någon pålitlig typ. Som om inte jag vetat det hela tiden. Sen kommer nästa väninna och menar att det bästa som kunde hända var att jag nu äntligen inser vilket skit han var. "Du är verkligen värd något bättre."
Gode Gud att de orkar. Deras ord är som spott i motvind. Lika väl som jag, vet de att det finns kärlekshistorier som aldrig går över. Större delen av världslitteraturen handlar om det, inte sant. Den obotliga kärleken. Den dör man av. Den franska författarinnan Marguerite Duras skrev oavbrutet den historien. I hennes fall den om kinesen som hon träffade som fransk skolflicka i Vietnam där hennes mamma var lärarinna. Han, en vuxen man av förmögen aristokratisk släkt. Deras möten var hemliga och himlastormande. Naturligtvis kunde de inte få fortsätta. Flickans mamma sa upp sig och tog dottern med sig till Frankrike. Scenen där hon står vid relingen och ser hans bil som står längst ut på kajen och hon tycker sig vara nära döden. För utan honom kan hon ju inte leva. Men livet är sakligt och obarmhärtigt. Man dör sällan av brustet hjärta. Inte heller handlar det om han är värd all denna passion. Sen skriver hon oavbrutet denna historia om och om igen. En gång, då hade många år gått, fick hon höra hans röst i telefonen.
En kollega till henne, Karin Blixen, drev en kaffefarm i Kenya tillsammans med maken, baronen som föredrog att vara inne i Nairobi och roa sig på de engelska klubbarna. Under tiden olyckades hon med att bli kär i en vacker men något fladdrig typ som hette Denys. I ett hett brev till sin bror skriver hon: "Jag är för tid och evighet bunden till Denys. Till att älska marken han går på, till att vara obeskrivligt lycklig när han är här och lida mer än döden många gånger, när han reser. Sen berättar hon hur hon tillbringar helgerna ensam och tackar nej till alla inbjudningar i hopp om att Denys ska dyka upp. Att ett tu tre så står han där i dörröppningen och är hennes igen. Denna begåvade starka självständiga kvinna men i förhållande till Denys en suktande tonåring, ett kärlekens offer.
Säkert hade hon många vänner som talade om att detta var ovärdigt henne. Vad brydde hon sig om det? Bara han kom tillbaka. Att en gång få uppleva den svindlande glädjen i att känna hans armar, hans varma kind mot sin. Och just då när detta sker finns det bara det. Varje sekund är dyrbar och enastående.
Vi vet alla hur det känns och att det inte finns tid för utfrågningar och förebråelser. Han kysser mig och alla timmar, dygn, veckor av tårar och orolig väntan är glömda. Min älskade du är här igen. Så har vi suttit sen historiens början och lyssnat efter hästhovars steg i gruset, bilhjul som bromsar in, en hiss som stannar och hjärtat slå slag medan man lyssnar till hissdörren och skorna som stannar eller inte stannar utanför min dörr.
Karin Blixens Denys var en man som inte ville känna sig bunden. Det finns ju andra sortens karlar. Att jag aldrig kan möta en sån. Någon hemkär typ. För så här kan man ju inte ha det.