Båda är skyldiga, fast på olika sätt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När förhören med Bobbys styvfar avslutades i Eksjö tingsrätt i går eftermiddag och de tilltalade hade fått ge var sin version av vad som hände med tioåringen de hade i sin vård, kunde en säker slutsats dras:

Vi kommer aldrig att få veta exakt vad Bobby genomled, inte exakt hur han dog. Vi kommer inte att få veta vem som gjorde vad för att plåga Bobby. Vi vet bara att han plågades och att han kvävdes av sina egna uppkastningar utan att lyckas påkalla de vuxnas uppmärksamhet.

Mamman och styvfadern skyller grovt på varandra. Bådas berättelse saknar rim och reson. Det beror framför allt på att de brottsliga gärningarna är så vettlösa att till och med sannfärdiga beskrivningar och förklaringar, i förekommande fall, ter sig absolut snurriga.

Men nu är det inga sannfärdiga berättelser vi får höra. Det ljugs på ömse håll, stundom till eskalerande orimlighet. Stundom är det väl bara lögnerna som bär förnuftets prägel.

Bobbys mamma bär på den mutation i sin X-kromosom som även Bobby bar på. Fragile X, som genförändringen kallas, kan framkalla rätt grava förståndshandikapp, oftast hos pojkar, men även ge sig till känna mycket litet eller inte alls, oftast hos flickor.

Hos Bobbys mamma har fragile X givit sig till känna så lite att man till och med talat om att hon inte har utvecklat några tydliga symptom på denna ärftliga skada.

Jag håller inte med. Det finns ett lätt autistiskt drag hos Bobbys mamma - hon samspelar inte normalt med andra människor, vilket ingår i symptombilden för fragile X, något som också kan sägas om hennes svårigheter att gestalta med ord.

Fragile X ger emellertid inte den typ av personlighetsstörning som Bobbys styvpappa har hårdlanserat inför rätten när han har velat göra det troligt att en stundom go´ och gullig mamma plötsligt kastar sig över sin värnlöse son med tortyr i blick: man blir inte doktor Jekyll och mister Hyde av detta syndrom.

Tvärtom, när det yttrar sig som autism är det ett drag av tillbakadragenhet, kontaktlöshet, instängdhet i sin egen värld, som gör sig gällande, inte häftiga kast i personligheten.

Styvfadern har dessvärre satsat på fel scenario när han har valt metod för att vältra över skuld på modern. I den mån denna har varit mycket aktiv i våldet mot Bobby så beror det på andra saker än dem styvfadern förebär.

Inom oss människor lever det mörka och det ljusa tätt bredvid varandra. Vi bär på många motsägelser. En sådan motsägelse är att människor som aldrig har kommit till rätta med sin egen litenhet och utsatthet och hudlöshetsångest kan bli oerhört provocerade av litenhet och vanmakt.

Det lilla barnets krävande hjälplöshet, dess omättliga behov av vuxnas uppmärksamhet, kan ha utlöst starka känslor hos både Bobbys mamma och styvfar där de levde i sin isolation, i sitt alkoholrus och i sina sexlekar där plåga och upphetsning smälte samman.

Ångestraseri och omnipotens var sannolikt namnet på dessa känslor som Bobbys mörka vädjande ögon satte i rörelse hos de vuxna som själva hade sjunkit ned till en primitiv mental nivå. Den nivå där lidande och hjälpbehov skapar lust att slå, för maktens skull, för att lidande är äckligt.

Och kanske fanns också i den fysiska förnedringen av den lilla pojken något sexuellt upphetsande. Perverst så det förslår men ändå möjligt därför att forcerandet av alla spärrar, överskridandet av alla gränser kan få en orgiastisk dimension som är upphetsande.

Nej, inget av detta kommer vi någonsin att få veta något säkert om. Men ju längre rättegången har fortskridit desto tydligare har bilden avtecknat sig för mig, bilden av de vuxna som har agerat i sjuk samverkan med varandra.

Styvfadern är den initiativrike, modern snarare härmande, oförmögen att relatera till sin pojkes lidande även om hon på något psykiskt ytplan ser och förstår det - utanför och med på en gång.

Skyldig, hon liksom han, fast på olika sätt.

"Inom oss människor lever det mörka och det ljusa tätt bredvid

varandra.

Tidigare:

Yrsa Stenius